Nog måste väl mannen bakom de berömda konstverken ha varit en lycklig människa född med silversked i munnen? tänker man. Men det var faktiskt tvärtom.  Det framgår av den här gedigna och väl underbyggda biografin om vår nationalkonstnär Carl Larsson. Han var en komplicerad person, osäker och sökande med en manodepressiv läggning. Det var knappast i något lyckorus han befann sig när han målade sina idylliska motiv. Kanske var det en olycklig barndom som låg bakom hans ångestfyllda natur. Enligt egen utsago växte han upp under miserabla förhållanden bland råttor och kackerlackor i Stockholms slumkvarter. Båda hans föräldrar hade en relativt burgen bakgrund men hamnade av olika anledningar på samhällets botten. Mamma var gravid redan när hon gifte sig med kusken Olof Larsson. Hon var godhjärtad och generös, men pappa Olof avskydde sin son redan när han föddes. Om detta har Carl Larsson berättat i sina memoarer. Möjligen överdrev han eländet en smula för det fanns uppenbarligen även en del positiva inslag i hans uppväxt. Det stora lyftet var när Carls konstnärliga talanger uppmärksammades av en av hans lärare och han sattes i konstskola för fattiga barn. Från och med den dagen utvecklades hans artistiska karriär snabbt. Redan år 1869 antogs hans vid Konstakademin. År 1877 reste han till Paris för att måla och skaffa inspiration. Senare återvände han till Frankrike, till en konstnärskoloni, där det han kallar ”miraklet i Grez” skedde. Det var det märkvärdiga som hände när Carl Larsson målade sin första akvarell. Detta är bara inledningen på ett fantastiskt intressant konstnärsliv som skildras detaljrikt och oavbrutet fängslande i denna bok. Vi får läsa om kvinnorna, kärleken till hustrun Karin, familjelivet, vänskapen – senare fiendskapen – med Strindberg, depressionerna, kritiken, samtiden och, förstås, tillkomsten av alla de fantastiska verken.
Återställ