Här har tretton författare skrivit djupt personligt om sina mödrar. Det har blivit en brokig samling berättelser: om kvinnan i piratbyxor och midjekort jumper som kliver av tåget i bruksorten Sandviken, modern som med tre barn i släptåg tvingas lämna Libanon för Sverige utan en krona på fickan, mamman vars karriärdrömmar låg undanstoppade i det välpolerade vitrinskåpet och den nyfriserade morsan som simmar i Medelhavet med hakan högt. Boken är en hyllning och en kärleksförklaring. Närhet, lojalitet och trygghet, men även ilska, olycka och svek ryms inom bokens pärmar. Det är tänkvärd och berörande läsning för oss alla, om vår första och kanske viktigaste relation. ”Det har skrivits många porträtt av fäder. Pappor som svikit, varit alkoholiserade, grandiosa, charmerande, egoistiska, brutala, begåvade och frånvarande. Varför skildrar vi inte på samma sätt de närvarande mödrarna? Handlar det om svårigheten att återskapa det som är så tätt förbundet med vardagen? Det där uthålliga, diskbänksrealistiska, alltid närvarande och ömma som tas för givet? Hur ger man en rättvisande bild av allt jobb och slit som pågått i det tysta? Beskriva hur oersättligt det var att någon talade om hjärtesorg och brydde sig om stämningen runt middagsbordet? Vågar jag ens nämna julafton? Jag har bett författarna till den här boken att inte väja för mörkret. Därför att jag tror att det är det mest kärleksfulla vi kan skänka mödrar i en berättelse. Att inte förneka dem rätten att skildras i sin helhet. Inte beskära deras farlighet, galenskap, smärta, småaktighet och ilska.” Ur Sonja Schwarzenbergers förord, som jämte Roberth Ericsson är bokens redaktör.
Återställ