Kaffet är urdrucket, avecen likaså. Antikhandlaren Johan Kristian Homan bestämmer sig för att avvika från middagen på Tessinska palatset för att promenera hemåt. Han tar den smala trappan mot bottenvåningen och kommer ner till en stor sal med marmorkolonner. Tre höga dörrar leder ut mot trädgården. Den mittersta står öppen, och han går fram till öppningen och ser ut över den kvällsmörka och hemlighetsfulla barockträdgården. Dimman har tätnat och inte mycket av trädgårdens berömda, förvillande skenperspektiv kan urskiljas. Plötsligt hör Homan dämpade röster i mörkret. ”En sak ska du ha klart för dig: om du fortsätter på det här viset så kommer det att gå illa för dig. Jävligt illa. Åt helvete rent ut sagt. Det ska jag se till.” Mannen talar så lågt att Homan knappt hör vad han säger, och han kan varken identifiera röstens ägare eller hotelsens mottagare. Trots hätskheten i utfallet är Homan föga förvånad. Han har redan tidigare noterat en aggressiv stämning bland festdeltagarna, de kämpar om en eftertraktad professur som är utlyst. Under middagen hade Homan som vanligt haft ögon och öron öppna, och de giftiga replikerna som utdelades hade inte passerat obemärkt. Men när han dagen därpå får höra att en av deltagarna blivit strypt i trädgården under natten är han orubbligt bestämd: Den här gången ska han inte bli indragen i någon mordhistoria!  Så får han det där intressanta telefonsamtalet …
Återställ