Paket: Schulman & Nordquist

Andra delen i Ninni Schulmans hyllade Siljanserie!

Som vi lekte, 1:a delen i Ninni Schulmans serie som utspelar sig i Dalarna på 1980-talet, blev en stor succé och nominerades bl.a. till Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman. I den 2:a delen tar sig privatspanaren och den f.d. polisen Ingrid Wolt an fallet med en ung kvinna som hittas hängd i sitt hem. Är det självmord eller har hon bragts om livet?

September 1983.
Polisen kallas till ett befarat självmord i ett hus ute på Sollerön. Där möts de av en fruktansvärd syn. En död kvinna med blålila och uppsvällt ansikte hänger i ett rep i en lampkrok och stolen hon stått på är omkullvält. Sovrummet, liksom resten av huset är städat och ombonat. När hon inte dök upp på jobbet hade hennes kollegor larmat polisen. Det var inte likt Lena att inte höra av sig. Hon var en knappt trettioårig änka som efter makens död bodde i ett litet hus på gården som hennes tre svågrar med familjer driver. Mitt i denna lite Bullerbyidyll, med djur och barn överallt, valde alltså en ung människa att ta sitt liv. Hon efterlämnade inget brev, ingen förklaring, ingenting. Alla i omgivningen är fullständigt chockade. Under sommaren hade Lena varit gladare än på flera år, intygar de som kände henne. Som att hon äntligen kanske träffat någon. Lenas föräldrar är långt ifrån övertygade om det är ett självmord. De ser flera tecken i huset som tyder på något annat. Det är något som inte stämmer, de måste ta reda på sanningen kring dotterns död.
Då polisen inte ser några skäl till att starta en utredning, tar föräldrarna kontakt med den före detta polisen Ingrid Wolt som bor i trakten. Ingrid har egentligen lagt ner sin nystartade spaningsbyrå och lever isolerad i en stuga i skogen av rädsla för sin före detta våldsamme och hotfulle man, polisen Kjell. Men Lenas föräldrar är så enträgna att hon slutligen övertalas att ta sig an fallet …
Samtidigt växer Ingrids ständiga oro och rädsla för Kjell. Efter att hon skjutit honom i självförsvar, hamnade hon en tid på Hinseberg. Numera gömmer hon sig för honom, hon vet vad han är kapabel till. Allt hon vill är få träffa sin dotter som bor hos en fosterfamilj. Det gäller bara att hålla planerna hemliga, Kjell får absolut inte veta var och när de ska ses. Han ska aldrig någonsin få vårdnaden om dottern, det ska Ingrid se till. Hon måste skydda henne och sig själv till vare pris.
Parallellt med sitt jobb som städerska på Mora hotell fortsätter Ingrid utredningen kring Lenas död. Hon börjar med ett besök på släktgården där Lena bodde, även om hon inte är speciellt välkommen. Men hon gör flera märkliga fynd i hennes hem. Och vem är mannen på fotot i Lenas plånbok?
Snart kommer Ingrid flera hemligheter på spåren … Kanske finns det fler i Lenas närhet som ville se henne död?

NY roman av författaren till Årets Bok!

Lina Nordquist vann läsarhjärtan och Årets Bok med sin debutroman Dit du går följer jag. Nu kommer hon med en lika berörande historisk roman i samma anda. I Tigerkakshjärta får vi följa en liten familj i en stuga vid foten av Hälsinglands blånande berg. Deras liv skuggas av en stor och mörk hemlighet …

Brynäs, 1935. ”Jag är så hungrig mamma. Idag får du jobb.” Några veckor efter att fyraårige Eders lillebror Tom fötts rättar Benedikte till håret och går ut för att söka nytt arbete. Det heter att hon ”fått gå” när det började synas att hon var gravid. Men ingen vill anställa henne nu heller, ogift och ensam med två små pojkar som hon är. Gröten blir hal och kletig när mjölken tar slut, och köksskåpet vrålar med tomsvart gap. Eder börjar lyssna efter ljud i trapphuset. När stegen hörs får hans mamma en jäktad blick. Hon har lagt den gröna filten och en kudde i garderobsskrubben. Eder skyndar sig att lyfta upp Tom, liten som en fågelunge, och bär honom in dit. Mamma säger att han ska låsa, vyssja sin lillebror och försöka somna. Hennes blick berättar att han inte hade velat vara där hon ska vara. Men en gång hinner pojkarna inte undan …

Rengsjö, 1936. Elden sprakar i brasan och morfarns stora händer ställer fram två bunkar framför Eder och Tom. De blandar ihop kakao, mjöl, socker och smör och får slicka skedarna medan kakan gräddas. Morfarns gnolande och kakdoften tränger undan allt det andra; minnena från Brynäs och det morfarn kallar för mamma Benediktes hål inuti. Han säger att hon är som ett skogsrå, men måste bli en tennsoldat. En som ställer sig upp igen.
 
Den där kvällen när de kom till Rengsjö med tåget skrattade han in i Benediktes kappa. Han var så lycklig att hon kommit tillbaka. Och pojkarna hennes ser han som skatter. De gör utflykter i skogen tillsammans, lagar korv med rotmos och smör och badar i den grunda delen av sjön. Morfarn tar extrapass för att kunna spara ihop till den hund – helst en labrador som kan leka och beskydda – Eder drömmer om.

När kakan är färdig pudrar morfarn florsocker ovanpå och skär upp varsin stor bit. ”Spartansk tigerkaka”, säger han. ”Ät pojkar, så blir ni mätta och modiga. Det bruna är kärlek, det botar rädsla. Det ljusa är mod, så att en vågar.”

Och nog behövs det mod även i morfarns lilla stuga – även om livet där mest är sol, hallon och grädde. I grannhuset, den stora gården bortanför åkrarna, göms hemligheter som skär rakt in i Eders familj. Ibland skymtar han en man med ledset ansikte bakom trädstammarna i skogen, och frun i huset verkar ond som en häxa. Allt kokar ner till frågan ingen vill svara på: varför jagades Benedikte och hennes mamma bort från byn?