"Jag gissar att läsarna framför allt kommer att bli överraskade över hur modernt 1800-talet faktiskt var"

Brittiska Sarah Perry har skrivit Månadens utvalda bok och vi passade på att ställa några snabba frågor till henne…

Vem är din favoritfigur i Ormen i Essex, och varför?
Min favoritkaraktär är utan tvekan dr Luke Garrett. Om jag träffade honom i verkligheten skulle jag troligen bli upp över öronen förälskad i honom. Jag dras till personer som har ett skarpt intellekt och är beredda att riskera allt för att kämpa för ideal som kanske kan verka riskabla och obegripliga för andra. Dessutom är det något lockande med hans melankoli, det finns en mörkare sida hos honom som ofta hänger ihop med den där intelligensen. 

Vad tror du kommer att överraska läsarna, utan att avslöja för mycket av handlingen?
Jag gissar att läsarna framför allt kommer att bli överraskade över hur modernt 1800-talet faktiskt var, särskilt kvinnorna. Jag skrev boken delvis för att utmana bilden av 1800-talet som en inskränkt och instängd period då ett kvinnoliv nästan var likställt med att tyna bort som en fågel i en förgylld bur. I slutet av 1900-talet fanns elektrisk belysning, tunnelbana, narkos inför kirurgi - och kvinnor var engagerade inom samhällsreformer, ingenjörskonst, paleontologi, fackförbund inom handel, medicin osv. Tanken med den här boken var delvis att ifrågasätta fördomarna om hur den här perioden var. Och det har även varit lite utmanande för vissa läsare, vilket jag tycker är roligt!

Månadens boks redaktion, kritikerna och läsarna älskar din bok, och den har utnämnts till årets bok i England. Vad är det mest häpnadsväckande någon har sagt om den, vad har gjort dig mest stolt?
För ett tag sedan gjorde jag en uppläsning i mina hemtrakter i Essex, i Colchester närmare bestämt, där också handlingen utspelar sig. I England anses Essex inte vara ett område som man med stolthet berättar att man kommer ifrån – det har rykte om sig att vara lite småtråkigt och inte något vackert ställe. Efter uppläsningen kom en man fram till mig, alldeles tårögd. Han var född och uppvuxen i Colchester, men hade flyttat till USA där han hade två små söner, den ena var bara ett spädbarn. Han sa att han aldrig hade läst en bok tidigare där Essex framställdes såsom han mindes det – med dimhöljda mossmarker, ekar och gamla legender. Han köpte två exemplar av boken för att sönerna skulle få lära sig mer om sina rötter och bad mig skriva en hälsning till dem. Jag blev väldigt berörd av detta och det händer ganska ofta: Essex-borna blir glada när någon skildrar deras hemtrakt på ett sätt som de känner igen sig i.

Vänskap, starka kvinnor, kärlek, religion och vidskepelse är tydliga teman i din bok. Vilka av dessa teman känner du själv starkast inför?
Det är svårt att välja, eftersom jag ville skriva om (och kanske gotta mig i) olika saker som fascinerar mig. Men kanske är temat vänskap det viktigaste, eftersom jag känner att det är ett tema som inte alltid får den uppmärksamhet och respekt som det förtjänar inom konsten och litteraturen. Bokens epigram är hämtat ur Montaignes essä om vänskap, och det speglar en tid när vänskap ansågs vara något lika viktigt, intimt och speciellt som synen på romantiska relationer idag. Jag hoppas att boken kan få läsaren att reflektera över vänskapsrelationer och vad de faktiskt betyder. 

Du har på ett skickligt sätt lyckats väva in mytologisk vidskepelse i en berättelse där karaktärerna har ett modernt sinne. Har du själv upplevt något som fått dig att tro på skrock och vidskepelser?
Jag växte upp i en djupt religiös familj, och även om jag aldrig har varit vidskepligt lagd, kan man ju säga att religion på ett sätt bygger på någon form av vidskepelse och en tro på det övernaturliga. Idag känner jag mig mer nära vad jag skulle beskriva som det ”sublima”, alltså en känsla av att lyftas upp ur vardagens bestyr och bara känna absolut förundran. Som många andra har jag känt så många gånger, oftast ute i naturen. Jag minns en vinter när jag var liten och landsbygden var inhöljd i frostig dimma, varje löv var täckt av is och jag minns att det gick att titta rakt in i solen. Det är en insikt jag bär med mig än idag – att något som egentligen är ganska konkret ändå kan upplevas som något magiskt.

När man läser Ormen i Essex märker man tydligt att du själv är en flitig läsare. Vad inspirerade dig att skriva den här romanen?
Jag har inspirerats av den verkliga legenden om ormen i Essex! På British Library finns det ett manuskript från 1669 där man kan läsa om en mystisk varelse som härjade i byarna i trakten. Men det stämmer att jag alltid har läst mycket, och även när jag är djupt inne i en skrivperiod är jag inte alltid medveten om vad som inspirerar mig. Men Thomas Hardy har betytt mycket för mig (jag har läst hans böcker sedan jag var mycket ung). Hans miljöskildringar av den engelska landsbygden innehåller ett djup och en kraft som också påverkar hur karaktärerna beter sig. Jag har också alltid tyckt att de bästa böckerna innehåller ett mysterium av något slag – jag har alltid älskat Sherlock Holmes och Agatha Christie, så det kommer säkert därifrån!