Tannie Marias recept på kärlek och mord, Sally Andrew
  • ”Om du vill ha en livlig, underhållande och oerhört njutbar läsupplevelse om detektivarbete (och matlagning) i en fängslande del av Sydafrika, då är det här boken för dig.” Alexander McCall Smith, författare till Damernas detektivbyrå
  • ”En bok med enorm charm.” Wall Street Journal
  • En av de bästa läsupplevelserna 2016 enligt Oprah.com!
  • Antal sidor 470 (E-bok)
  • Antal sidor 470 (Inbunden)
  • Art.nr 80028 (Inbunden)
  • Förlag Norstedts, 2016
  • Förlag Norstedts, 2016
  • Genre Deckare, thrillers och spänning
  • Genre Deckare, thrillers och spänning
  • ISBN 9789113074610
  • ISBN 9789113068114
  • Originaltitel Recipes for love and murder. A Tannie Maria Mystery
  • Originaltitel Recipes for love and murder. A Tannie Maria Mystery
  • Serie Tannie Maria
  • Utg.år 2016
  • Utg.år 2016
  • Översättare Mia Gahne
  • Översättare Mia Gahne
Tannie Marias recept på kärlek och mord, Sally Andrew

Tannie Marias recept på kärlek och mord

219 kr 169 kr
  • ”Om du vill ha en livlig, underhållande och oerhört njutbar läsupplevelse om detektivarbete (och matlagning) i en fängslande del av Sydafrika, då är det här boken för dig.” Alexander McCall Smith, författare till Damernas detektivbyrå
  • ”En bok med enorm charm.” Wall Street Journal
  • En av de bästa läsupplevelserna 2016 enligt Oprah.com!

Mord till middag

Möt Tannie Maria, en medelålders änka bosatt i det inre av Kapprovinsen i Sydafrika. När centralredaktionen lägger ner Tannie Marias matspalt får hon frågan om hon i stället kan tänka sig att bli samlevnadsexpert. Tannie Maria tackar ja till uppdraget under stor tvekan men upptäcker snart att hon har en viss fallenhet för att lyssna till människors problem och att hon kan komma med goda råd, som hon kryddar med lämpliga matförslag. Snart strömmar läsarbreven in från hela Sydafrika, men det är särskilt en brevskriverska som upptar hennes tankar, en kvinna som misshandlas av sin man men som inte förmår bryta upp från sitt äktenskap. Kvinnans situation väcker minnen ur Tannie Marias eget våldsamma förflutna och när kvinnan mördas förmår Maria inte förhålla sig passiv längre utan beslutar sig för att själv spåra upp mördaren.

Läs mer

Är den här boken något för mig?

Taggar

  • Antal sidor 470 (E-bok)
  • Antal sidor 470 (Inbunden)
  • Art.nr 80028 (Inbunden)
  • Förlag Norstedts, 2016
  • Förlag Norstedts, 2016
  • Genre Deckare, thrillers och spänning
  • Genre Deckare, thrillers och spänning
  • ISBN 9789113074610
  • ISBN 9789113068114
  • Originaltitel Recipes for love and murder. A Tannie Maria Mystery
  • Originaltitel Recipes for love and murder. A Tannie Maria Mystery
  • Serie Tannie Maria
  • Utg.år 2016
  • Utg.år 2016
  • Översättare Mia Gahne
  • Översättare Mia Gahne

Provläs

Livet är allt bra lustigt ibland. Som när det ena leder till det andra på ett vis man aldrig hade kunnat ana.

Den där söndagsförmiddagen stod jag hemma i mitt kök och rörde om i järngrytan med aprikosmarmelad. Det var ännu en torr och het sommardag i Klein Karoo, och jag var tacksam över att det fläktade lite från fönstret.

”Du doftar underbart”, sa jag till min konfyt.

Kallar jag det ”marmelad” låter det som det säljs på burk i snabbköpet, men när man säger konfyt hörs det lång väg att den är hemkokt. Min mamma var afrikander och min pappa engelsk-talande, så båda språken blandas huller om buller inom mig. Jag känner smaker på afrikaans och grälar på engelska, men börjar jag svära växlar jag direkt till afrikaans igen.

Aprikosmarmeladen var nästintill perfekt, den höll precis på att tjockna och bli blank och fin när jag hörde en bil närma sig. Jag slängde en näve aprikoskärnor och en kanelstång i grytan. Inte kunde jag då ana att bilen kom lastad med den allra första ingrediensen till receptet på kärlek och mord.

Kanhända är livet som en forsande flod, det rinner sin egen väg och är omöjligt att stoppa, antingen på väg till eller bort från dö-den och kärleken. Fram och tillbaka. Men även om livet nu brusar fram som en flod finns det gott om människor som aldrig lär sig att simma. Jag trodde att jag var en av dem.

Karoostäppen är ett av de lugnaste områdena i hela Sydafrika, man kan höra en bilmotor på flera kilometers håll. Jag stängde av gaslågan och lade locket på grytan. Jag hade fortfarande gott om tid att hinna tvätta händerna, ta av mitt blå förkläde, rätta till håret framför spegeln och sätta på vattenkokaren.

När jag hörde ljudet av gnisslande bromsar följt av en dov duns gissade jag att det var Hattie som kom. Hon är nämligen en fullständigt urusel bilförare. Jag tittade ut och såg hennes vita Toyota Etios stå parkerad misstänkt nära ett eukalyptusträd vid min infart. Jag var glad över att hon hade lyckats missa min gamla Nissan, en medfaren pickup eller bakkie som vi kallar dem. Jag tog fram min melktert, en paj med vaniljkräm, ur kylen. Harriet Christie är min väninna och dessutom redaktör på Klein Karoo Gazette, tidningen som publicerar mina recept. Jag är inte journalist, jag är bara en vanlig kvinna som råkar gilla att laga mat och skriva lite. Pappa var journalist och mamma en fantastisk kock. De hade inte så värst mycket gemensamt, men på sätt och vis känns det faktiskt som om de möts genom min matsida.

Hattie var finklädd i pastellrosa dräkt, antagligen kom hon di-rekt från kyrkan. Hon vinglade fram på höga klackar över per-sikokärnorna som låg utspridda på uppfarten. Jag andades ut när hon väl var framme vid den stenlagda trädgårdsgången. Jag skäms alltid lite när jag möter folk på väg från kyrkan, eftersom jag inte har varit där sedan min man Fanie dog. Alla de där åren när jag tvingades klä upp mig och sitta tyst och snäll bredvid honom i kyrkbänken och lyssna på prästens evinnerliga malande och därefter sitta i bilen på väg hem och veta att det ändå skulle sluta med att Fanie slog mig – det fick mig att tappa tron på kyrkan. Att bli misshandlad fick mig att tappa tron på det mesta. Tro, hopp och kärlek – hela paketet flög ut genom fönstret under mina år med Fanie.

Jag har lämnat fönstret på glänt ända sedan dess, men ingen av dem har hittat tillbaka in.

Så stod Hattie där vid min dörr. Hon behövde inte knacka  efter som dörren alltid står på vid gavel. Jag älskar frisk luft och att kunna känna doften från velden med dess vilda buskar och torra jord och höra ljudet från mina små hönor när de går på skattjakt i komposthögen.

”Kom in. Kom bara in, hjärtat”, sa jag till henne.

En hel del av mina afrikanderväninnor valde att säga upp be-kantskapen med mig när jag gick ur holländsk-reformerta kyrkan, men Hattie är engelska och går till St Luke’s. Det finns över fyrtio kyrkor i lilla Ladismith. I St Luke’s sitter färgade och vita glatt sida vid sida. Både Hattie och jag har passerat femtio, men annars är vi väldigt olika. Hattie är lång och smal, har prydlig blond frisyr och ett elegant och välartat brittiskt sätt. Jag är liten och rund (lite för rund på helt fel ställen), har korta bruna lockar och pratar slarvig afrikaans. Hennes ögon är blå som en swimmingpool och mina är gröna som en trädgårdsdamm. Hennes favoritskor är blankput-sade med klackar, medan jag föredrar mina ökenkängor. Hattie är inte särskilt road av mat (även om hon gillar min melktert), för mig består livets mening av att äta och laga mat. Mamma lärde mig att älska mat, men det var inte förrän jag upptäckte vilket dåligt säll-skap min man var som jag upptäckte att mat var det bästa sällska-pet i världen. Vissa tycker säkert att jag tar mat på alldeles för stort allvar, men låt dem tycka vad de vill. Utan mat skulle jag känna mig väldigt, väldigt ensam. Ja, utan mat skulle jag antagligen vara död vid det här laget. Men Hattie är bra sällskap, hon också. Och vi blir alltid på gott humör när vi träffas. Vissa människor känner man bara att man kan vara sig själv med.

”Hej på dej, Tannie Maria”, sa hon.

Jag gillar när hon kallar mig ”Tannie”, ”tant”, ett artigt tilltal på afrikaans (även om hon uttalar det med engelsk brytning). Hon böjde sig ner för att pussa mig på kinden, men missade och kysste den torra Karooluften i stället.

”Kaffe?” sa jag. Sedan tittade jag på klockan. Engelskor dricker inte gärna kaffe efter klockan elva. ”Te?”

”Åh, det vore kalas!” utbrast Hattie och klappade förtjust hän-derna på sitt hurtiga Mary Poppins-vis.

Men själv såg hon faktiskt inte vidare kalas ut. Hennes panna var lika fårad som bladen på ett ebenholtsträd.

”Är allt som det ska, skat?” sa jag medan jag gjorde i ordning tebrickan. ”Du ser bekymrad ut.”

”Jag älskar verkligen ditt hus”, sa hon och smekte mitt stora köksbord. ”Douglasgran och tjocka lerväggar, det är så himla … autentiskt.”

När Fanie dog sålde jag vårt hus inne i stan och köpte mig ett nytt, mitt ute på velden.

”Det är en fin gammal gård”, sa jag. ”Men vad är det som står på, Hats?”

Hon sög in kinderna, som om orden höll på att fastna i halsen. ”Vi går ut och sätter oss på verandan”, sa jag och bar med mig brickan till utemöblemanget. Från verandan har man utsikt över trädgården med gräsmattan, grönsaksodlingen och alla olika sor-ters träd. På andra sidan det låga trästaketet syns den långa grus-vägen som leder upp till mitt hus genom den torra velden med sina buskar och gamla ebenholtsträd. Det närmaste huset ligger flera kilometer bort och är dessutom dolt bakom en kulle, men träden är minst lika fina grannar.

Hattie slätade till kjolen när hon satte sig. Jag försökte möta hennes blick, men den flackade fram och tillbaka över trädgården som om hon följde en vilt flaxande fågel. En av mina rostbruna hönor kom fram ur en vildpelargonbuske som hon hade gömt sig under och började förse sig av komposthögens buffé. Men det var knappast den fågeln som hade Hatties uppmärksamhet. Hennes fågel flög från citronträdet till grönsaksodlingen och hoppade sedan över till ödlesvansbusken, vidare till tangeloträdet och till-baka igen. Jag hörde fåglar kvittra runt omkring oss, men såg inte till någon i hennes blickfång.

”Har du fått syn på nåt därute bland växterna?” frågade jag.

 ”Kära nån, vad varmt det är”, sa hon.

Hon tog fram ett kuvert ur fickan och använde det för att fläkta sig i ansiktet.

”Ta nu lite paj.”

Jag skar upp min melktert och lade upp varsin bit på våra assietter.

”Måtte det börja regna snart”, sa hon.

Hon följde den osynliga fågeln som om den hoppade fram och tillbaka på bordet. Jag sköt över hennes assiett.

”Det är ju din favoritdessert”, sa jag.

Jag förstod att det var mer än väderleksrapporten som tyngde Hattie. Hon var röd i ansiktet, det såg ut som om hon hade något väldigt hett i munnen medan läpparna var hopknipna i ett försök att låta bli att spotta ut det.

I vanliga fall var Hattie inte särskilt tystlåten av sig, så det var ingen idé att försöka pressa henne. I stället hällde jag upp te och tittade ut över velden. Det var verkligen länge sedan det regnade. Klein Karoos låga kullar böljade upp och ner likt vågor över stäpplandskapet. Som ett lugnt och stenigt hav som fortsatte så långt ögat nådde. Jag tog en tugga av min melktert och kände efter hur den smakade. Den var ljuvlig – vaniljen, mjölken och kanelen smälte samman i munnen till den där perfekta kombinationen som är trösterik ända in i själen. Konsistensen var precis rätt – vaniljkrämen var len och luftig, pajskalet tunt och sprött.

Hattie stirrade djupt ner i sin kopp, som om hennes fantasifågel hade dykt ner i hennes te. Jag kunde däremot se en riktig fågel i skuggan av ett ebenholtsträd, men den var alldeles för långt bor-ta för att jag skulle kunna avgöra vad det var för sort. Jag älskar de där gamla träden. Vissa av dem är tusentals år gamla. Stammarna och grenarna är knotiga och förvridna som åldrade armbågar och knän, medan bladen är mörkgröna och rynkiga.

Hattie rätade på ryggen och smuttade på sitt te. Hon suckade. Det är sådant här verandor är till för. Att dricka te och sucka och titta ut över velden. Men Hattie stirrade fortfarande djupt ner i sin kopp.

”Jättegott”, sa jag och petade i mig de sista smulorna från min assiett.

Min fågel flög närmare och landade i ett akacieträd. Det var en törnskata. Helt klart på jakt.

Hattie hade inte ens rört sin pajbit, och jag klarade inte att sitta stilla längre.

”Men vad är det, Hattie lilla?”

Hon tog ett djupt andetag och lade kuvertet på bordet.

”Ja du, kära Maria … Det är inget bra i varje fall.”

Jag kände hur teet och pajen gjorde en liten kullerbytta i magen.

Passa-på-priser

MISSA INTE DINA PREMIEPRISER