Vargasommar

Hannah står i bh och uniformsbyxor när det ringer. Hon har precis blivit nerspydd av en knarkare och är på väg in i polishusets dusch. Därför är hennes ton en aning kort när hon svarar, och när hon får höra vad det gäller önskar hon att hon låtit bli. Två vargar har hittats döda. En varghona och hennes valp som förgiftats någonstans nordväst om Haparanda. Troligtvis ett jaktbrott som kommer läggas ner i brist på resurser. Hannah låter trött när hon säger att hon står lite illa till, men i nästa sekund är hon klarvaken i tankarna. Hon kan inte ha hört rätt …

”Hade de ätit en människa?”, upprepar kommissarie Gordon Backman Niska en stund senare och spänner ögonen i Hannah. Tonfallet avslöjar att han inte riktigt vill tro att det är sant, samtidigt som han funderar på konsekvenserna. Hannah kan bara bekräfta. Hon vet också att rovdjursfrågan splittrar Sverige, och att det vore rena drömmen för varghatarna att kunna peka på människoätande vargar. Men än så länge vet de faktiskt inte om vargarna har dödat någon. Offret kan ha dött där ute i vildmarken av andra orsaker ...

Snart är de på väg i bilen för att ta reda på det. Tur i oturen är att vargarna hade sändare på sig, så det går att följa deras väg. Hannah sneglar på Gordon. Med sina trettiosex år är han den yngste kommissarien de haft i Haparanda, och den ljusblå skjortan i slim fit talar om att han troligtvis är den mest vältränade också. Hannah vet inte riktigt vad hon känner för honom – eller hur hon och Thomas ska ha det därhemma.

Svetten bryter fram i pannan och hon vänder tillbaka blicken mot vägen. Utanför bilrutan står granskogen tät och det blommar överallt i dikesrenen. Hon kör in i Vitvattnet söderifrån och när de klivit ur bilen kommer Gordon fram och sträcker över en flaska myggspray. Snart går de tysta sida vid sida samtidigt som de skannar av marken. Efter en knapp timme lyfter några stora kråkfåglar när de hör dem komma, och Hannah vet att de hittat vad de söker.

Begravd är inte rätt ord, kroppen ligger bara delvis dold under granris, mossa och kvistar. Gordon lyfter försiktigt upp riset som täcker ansiktet och konstaterar att det är en man. Stora stycken av kroppen har slitits bort, och vid en första anblick är det de skadorna som kan tillskrivas vargarna. Hannah nickar mot den bristfälliga graven. ”Det ser ut som om vi fått ett mord”, säger hon.