Smilla. De har gått en evighet i dyster blå barrskog och sly när en övervuxen betongbyggnad, som ser ut att växa upp ur själva berget, dyker upp. Den har gallerburar där det borde sitta fönster och porten är säkert en halvmeter tjock. Den fuktiga luftströmmen som slår emot henne för med sig doften av vatten, sten och metall. Bergets andedräkt.

Smilla tvekar. Hon vill gärna fota det unika grottregnet som ska finnas på den här underjordiska platsen. Men något gör henne illa till mods. Den stora ratten av brunrostig metall som styr låsmekanismen stör henne. Hon kan inte sätta fingret på vad det är, men något förstärker hennes oro. Trots det följer hon med in …

Bortbytaren. När han var åtta år gammal sprang han bort. I ena ögonblicket lekte han med några äldre barn i skogen – i nästa var han försvunnen. Hela trakten letade förtvivlat efter honom i mörkret, regnet och kylan. Ropade hans namn med allt hesare röster som ekade mellan grantopparna. Men han var som uppslukad av jorden.

Så strax innan gryningen, när hoppet var på väg att slockna, hittades han i en klippskreva, genomblöt och brinnande av feber. Han varken grät eller skrattade över att ha blivit hittad. Stirrade bara tomt rakt ut i luften. Kunde inte tala om vad som hänt honom – kände inte ens igen sina egna föräldrar.

Det var först långt senare som han förstod. Varför hans huvud var fyllt av förvridna tankar och mörka begär. Varifrån feberdrömmarna om mörka fuktiga platser djupt nere i berget kom, om stålportar, kedjor, isande skräck och brinnande smärta.
Han var en bortbyting.

Leo. Klockan är bara fem på morgonen, men kriminalinspektören Leo Asker är redan vaken. På sängen ligger innehållet i den grå ryggsäcken uppradat i rätt ordning. Hon kan se sin pappas, Prepper-Pers, ansikte framför sig. Hur han ömsint strök över föremålen. Så som han aldrig rörde vid henne.  ”Allt som behövs för en flykt, Leo.”

Två minuter. Sedan skulle hon vara borta för alltid. Lockande, med tanke på polisledningens senaste bud. Inte nog med att skitstöveln de kallat in från NOA är Leos ex, som hon anmält för ofredande. Dessutom har hon flyttats från sin tjänst på grova brott mitt under utredningen av en ung kvinnas försvinnande, och ”befordrats” till chef över den så kallade ”Avdelningen för förlorade själar”, en enhet för udda utredningsärenden i polishusets källare.

Men snart dras Leo in i ett av de egendomliga fallen. Någon placerar ut små olycksbådande figurer i ett modelljärnvägslandskap – och en av dem visar sig föreställa den försvunna kvinnan ...