Kommissarie Gunnar Barbarotti och hans och sambo Eva Backman är på väg till ett helt vanligt förhör när det händer. De får syn på två unga män i mörka kläder. Den första bär på en bensindunk och den andra håller brinnande facklor i händerna. De småspringer mot en rad parkerade bilar och deras uppsåt är klart redan innan de tänder eld på den första bilen. Effekten är omedelbar. Istället för en bil finns nu bara ett eldhav.

”Jävlar!” slipper det ur Eva Backman samtidigt som hon rycker upp dörren och börjar springa. Ligisterna har redan tänt eld på ytterligare en bil och är på väg mot en tredje. Det är då Barbarotti ser det: det sitter människor i bilen. Eva Backman verkar också ha upptäckt det. ”Stanna! Polis! Jag skjuter”, ropar hon och höjer sitt vapen. Men fackelmannen fortsätter framåt och det låter som han hånskrattar. Då skjuter Eva Backman. Hon siktar lågt men i samma sekund böjer mannen sig framåt för att svepa in facklorna under bilen, och skottet tar i tinningen. ”Så går det”, kan Barbarotti inte låta bli att tänka.

Det är anledningen till att Gunnar Barbarotti och Eva Backman en knapp månad senare sitter på Gotlandsfärjan, med två månaders tjänstledigt framför sig. De har fått låna ett hus i Rute Socken och Barbarotti ser framför sig hur de ska cykla, doppa sig i det fortfarande varma havet och framför allt se till att Eva Backman börjar sova utan mardrömmar igen.

Men så blir inte riktigt fallet. För redan första kvällen får Barbarotti syn på en man som inte borde leva. Det blir början på några månaders privatspaning på Gotland, då Gunnar Barbarotti och Eva Backman försöker lösa en mycket märklig gåta. Den visar sig innehålla en sorgsen busschaufför, obehagliga hotbrev, falsk kärlek – och en hel del kloka råd från Vår Herre.