Stockholm, 15 maj 1897. Hela staden kokar av förväntan och den nya Strandvägen är fylld av festklädda människor på väg mot Djurgården. Biljettpriset till utställningens invigningsdag är tio kronor, vilket tyvärr är alldeles för dyrt för någon som Fredrika Nilsdotter. Uppdragen hon får under sitt alias privatdetektiv Pehr Fredrik Molinder ger ganska blygsamma intäkter, och hon längtar efter att få ta sig an ett större fall.

Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. När Fredrika och hennes vän Hildur ger sig ut i folkvimlet på eftermiddagen, går de ner till Katarinahissen som tornar upp sig mot himlen. Däruppe är det trängsel vid räckena och allas blickar är vända mot Djurgården. Så hörs ett dödsskrik uppifrån bron. Fredrika stannar upp och ser en man falla. Aldrig kommer hon att glömma skräcken som lyser i hans ögon.

Han dör omedelbart och polisen betraktar händelsen som ett självmord. Men Fredrika har en annan teori:

”Kan Hildur tänka sig en bättre dag att ta död på någon än just idag?” säger Fredrika lågt i hennes öra. ”Jag menar, alla konstaplar är ju beordrade bort till invigningen av utställningen.”

När Fredrika promenerar hem senare på kvällen med sin vän poliskonstapel Oscar Laurell, går de förbi Slussen. Ingen av dem märker att de är iakttagna av en man. Någon som haft ögonen på Fredrika ända sedan hon avhystes av polisen efter dödsfallet …