Busschauffören Dylan Häggström försöker känna efter om hans hjärta fortfarande slår. Kanske har det dött? Han biter sig i knogen så hårt det går för att få blodet att pulsera. I sista stund pumpar han med foten på bromsen vid hållplatsen i Tårrajaur. Visst är Dylan duktig, han har stannat helt perfekt intill den rödmålad busskuren, ändå tittar ingen av de som ska till skolan i Jokkmokk på honom när de går ombord, utom en.
”Farsan säger att ni Häggströms är helt jävla kokkis hela bunten.” säger en av de lite äldre ungarna med ett varggrin och inspekterar Dylan. Vägrar sätta sig gör han också. Tills Dylan en stund senare som av en händelse gör en häftig inbromsning. Hans bror skulle löst det hela på ett annat sätt – ungjäveln hade fått sig redigt på skallen. Men Dylan är inte som sin bror. Långt därifrån.

I de urgamla, snötyngda skogarna utanför Jokkmokk lever Dylan ensam i ett gammalt hus invid den vindlande, vackra Pärlälven. Det är där, nere vid strandkanten som saknaden efter storasyster Ella-Kajsa är som störst. En saknad som nästan kväver honom, men som också får honom att hoppas att hon en dag ska återvända. För som han sa till henne, strax innan hon försvann för så länge sedan: ”Vad skulle hända mig om du inte fanns?”

Kanske är det saknaden efter Ella-Kajsa som får Dylan att tro att hans hjärta krymper för varje dag som går – och att han behöver fylla på med någon annans blod?

I en av byarna längs busslinjen bor en liten pojke som åker med den snälle chaufför som han kallar Bussis till och från skolan varje dag. En mörk och snöig eftermiddag följer han med sin mamma till affären samtidigt som Dylan når ett bottenläge.

En kamp på liv och död tar sin början. Dylan måste till varje pris rädda sitt hjärta. Och den lille pojken måste försöka rädda sig själv …