Nya grannar i 207:an – på andra sidan parken, berättar Anna Fox för sin man Ed och deras lilla dotter Olivia, under ett av de nästan dagliga samtalen. Sedan ett drygt halvår bor Anna ensam kvar med katten Puch i familjens fyra våningar höga hus. Det är ett mysigt inrett hem i ett av de eftertraktade gamla Browne Stone-husen invid en lummig liten park i New York.

Eftersom Anna ytterst sällan, egentligen aldrig, går utanför dörren (det går utmärkt att isolera sig så i New York där nästan allt går att beställa hem) ägnar hon sig ofta åt att ingående studera sina grannar. Inte bara genom att titta på dem genom fönstret. Hon zoomar gärna in dem med sin kamera. Och tar reda på allt hon kan om dem genom att söka information på nätet. Om de bara visste vad hon känner till!

Men Anna fascineras inte bara av grannarnas liv. Hon ägnar också en hel del tid åt att titta på gamla svartvita filmer – helst Hitchcocks klassiker – medan hon tar sina olika piller och sväljer ner dem med goda viner. Hon behöver både medicin och vin – allt för att försöka bli modigare. Kanske kommer hon någon gång i framtiden att våga bryta sin isolering – vem vet?

När makarna Jane och Alistair Russell flyttar in med en lång, gänglig tonårsson vet Anna redan hur mycket de betalat för huset. Och en hel del annat, åtminstone om Alistair. Jane, däremot har inte lämnat lika tydliga spår efter sig på nätet. Och en dag är hon inte kvar alls.

Plötsligt är Anna Fox övertygad om att ett mord har begåtts i huset på andra sidan parken – hos den till synes så perfekta familjen Russell. Anna är den enda som vet. Hon har sett det med sina egna ögon. Eller? Har hon inbillat sig? Men om hon är vittne till mord, är hon då själv i fara?