Ellen sitter på tåget. Låter tågets mjuka gungande vagga henne, skingra hennes sorgsna tankar. Hon är på väg hem. Hem till vad? Ett tomt, kallt hem. Exmannen Richard har tagit med sig det mesta, förutom möbler och alla fotoalbum, in i sitt nya lyckliga liv, tillsammans med en annan kvinna. Och dessutom väntar de barn. Richard har äntligen fått det han ville, det de båda ville, längtade efter, ett barn. Så många år de försökte. Ellen lutar sig tillbaka i sätet, försöker vila, när en ung kvinna kommer gående i mittgången med ett rosaklätt spädbarn på armen. Ellen hoppas hon ska hitta någon annanstans att sätta sig, hon vill slippa sitta och titta på en bebis hela vägen till London.

”Sitter det någon här?” Den unga mamman med sin leende lilla flicka tar plats mittemot Ellen och de börjar prata. Hon presenterar sig som Kathryn. Hon ser lite väl ung ut för att vara mamma, tänker Ellen. Och det finns något mer också, en underton av ängslan som hon håller nere precis under ytan. När Kathryns telefon ringer och hon sträcker sig efter den åker jackärmen upp och blottar svartlila hud ovanför handleden, en rad blåmärken. Hon skyndar sig att dra ner ärmen. En stund senare ber hon Ellen hålla barnet en stund medan hon tar ett viktigt samtal och går i väg en bit bort i vagnen med luren tryckt mot örat. Det känns ovant men samtidigt underbart att hålla den gurglande lilla flickan i famnen. Men varför dröjer Kathryn så länge? Hur länge har hon varit borta? Två minuter? Tre? Tåget glider in på en station och enstaka passagerare kliver av.

Ellen reser sig för att försöka leta reda på Kathryn, när en rörelse utanför vagnsfönstret drar till sig hennes blick. En kvinna är på väg bort längs perrongen. Kathryn …? Ellen ropar efter henne och Kathryn mimar ett enda ord. Förlåt, innan hon försvinner i väg.

I den kvarlämnade skötväskan hittar Ellen tre rader slarvigt antecknade på en pappersbit: Snälla skydda Mia. Lita inte på polisen. Lita inte på någon ...