Jag skulle inte ringa om det inte var jävligt bråttom. Om exakt en timme och tjugosju minuter är det för sent. Kommissarie Ewert Grens har för första gången på trettio år dragit på sig en nytvättad kostym för att gå på lunch med en vacker kvinna när den fasta telefonen på hans skrivbord i polishuset ringer. Det är Gunnar Werner, på sektionen för avlyssning, och han har ett uppdrag åt Grens.

Den kutryggige avlyssningsexperten har ägnat hundratals timmar åt att lyssna på främlingars samtal för att försöka finna spår till terrorverksamhet. Men plötsligt har han stött på ett helt annat brott. Den sorten som han vet att både Grens och hans själv hatar och som nu riskerar att inte bli utrett. Och det är fruktansvärt bråttom att få stopp på det Werner vet ska ske. Han kan inte hålla tårarna tillbaka när han berättar. Klockan 13.00, om fyrtiofem minuter, ska en hallick leverera – och sälja – två sjuttonåriga flickor i ett rum på Hotel Mornington. Ta hand om det, Ewert. Avbryt det jävla köpet.

Allt är ju äntligen så bra för kommissarie Ewert Grens. En fantastisk liten pojke, Piet Hoffmanns äldste son, kallar honom låtsasmorfar och det finns otroligt nog en kvinna som han vill klä sig fin för.

Hur kan denna nya, hoppfulla tillvaro plötsligt förvandlas till slavhandel, försäljning av illegala organ, brutal kidnappning och giftmord? Varför måste en av de få personer som står Ewert nära mördas? Och hur hänger allt samman med det förflutnas Box 21?

Snart hotar en lika otrolig som brutal sanning att ödelägga allt. Men kanske kan infiltratören Piet Hoffmann än en gång bistå med sin expertis inom den kriminella världen. Eller är det för sent …?