Patienten

Seriemördaren Guido Tramnitz blir i detta nu, tio månader efter sitt tillfångatagande, av ännu så länge okända skäl, förflyttad till intensivvårdsavdelningen på rättspsyk. Brandmannen Till Berkhoff hade dragit upp TV:n till max för att inte missa ett enda ord av nyhetsuppläsarens ord som kommenterade de makabra bilderna av en smutsig källare och en kista i barnstorlek. Samtidigt visades skolfoton av de barn som Tramnitz hade mördat. I media kallades han för kuvös-besten på grund av det tortyrredskap han använt då han dödat barnen i sin hemmasnickrade kuvös. Då Tramnitz ansågs lida av svåra schizofrena störningar lades han in på ett psykiatriskt högrisksjukhus. Till visste att han inte borde titta på inslaget, men han kunde inte låta bli. Ett år tidigare hade hans son Max försvunnit spårlöst på väg till en granne. Polisen var övertygad om att barnamördaren Tramnitz hade kidnappat och förmodligen mördat honom. Men så länge man inte funnit Max kropp ville Till inget annat än att man skulle fortsätta leta.
Sorgen och ilskan och framför allt ovissheten gör ofattbart ont, han hade älskat sin son över allt annat.
Nu, ett år senare, har han sakta börjat resa sig. Det är då han får besök av sin svåger, polisen Skania som upplyser honom om att man slutligen beslutat att sluta leta efter Max. Orden gör Till bestört. Han måste få veta vad som har hänt hans son! Den enda som måste veta är besten själv, men han har hittills vägrat säga något. Det är när Skania berättar om den dagbok Tramnitz enligt ryktena sägs ha inne på sjukhuset, i vilken han beskrivit sina gärningar, som Till får en absurd idé … Med hjälp av en ny identitet som patient och en fejkad journal ska han ta sig in till högsäkerhetsanstalten där Tysklands absolut farligaste psykopater hålls inlåsta, och försöka komma nära Tramnitz, kanske till och med ett erkännande? Inget kan vara värre än ovissheten.
Eller …?