Thomas tar ur den nyskjutna älgtjurens innanmäte när Vera hoppar av fyrhjulingen och lastar av släpet. Vattendunken, handduken och ölbackarna syns knappt i det mjölkiga morgondiset. Vera huttrar. Hösten andas rått och hon gör en åkarbrasa innan hon går till dasset. Därifrån har hon utsikt över jaktkojans gavel där flera älgkronor hänger. Ett par av djuren har hon fällt själv.

Hörde du förresten att det var mord? frågar Thomas när hon kommer tillbaka. Den döda kvinnan som en markägare hittade vid ett jakttorn i skogen utanför Kall för en vecka sedan. Hon blev tydligen mördad. Du kanske borde kolla upp det.

Till Veras förvåning känns förslaget nästan som en elstöt. Det börjar pirra inombords av nyfikenhet. Den känsla som i över trettio år varit hennes levebröd när hon jobbat som lokalredaktör på Jämtlandsposten. Men så slår hon det ifrån sig. Jobbet finns inte kvar. I stället är hon lärarassistent i Järpen. Och nu har hon bråttom om hon ska hinna till skolan i tid.

Jobbet är inte det enda femtiosexåriga Vera Bergström förlorat. Hon har inte kvar lägenheten i Östersund. Nu bor hon ensam ovanpå en igenbommad tågstation i en liten by på Åreskutans baksida med älgstudsaren som enda sällskap. Hon är inte längre ung, lovande och på hugget. Hon är gammal, ensam och övergiven och har det dessutom knapert.

Bergström, hur går det med wallraffningen av den svenska skolan? Det är Nils ”Strömmen” Strömqvsit, även kallad ”Satan” som bullrar i mobilen. Han var hennes chef på tidningen och vill ge henne ett frilansuppdrag: att skriva ett reportage om bybornas rädsla.

Motvilligt tar sig Vera an jobbet, men när hennes journalistiska instinkter väl väckts till liv blir hon som besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne – och varför. Ju närmare sanningen Vera kommer desto farligare blir det. Snart svävar hon själv i livsfara …