”Något fattas mig. Det är Lofoten som inte ger mig någon ro, storhavet som fortfarande skummar i mina drömmar. Trots att det är mer än över tjugo år sedan jag packade mina väskor och tog farväl av man och katt och hus och hela landsändan, kan det räcka med att jag hör en mås skrocka i något naturprogram på TV, det där typiska godvädersskrockandet, så nålar det till i hjärtat. Jag är där igen. Känner doften av gräsbrand från de ryska stäpperna en solhet junidag när vinden har vänt, ser för mig de vita snäckstränderna på Sommarhusstrand, vill doppa stortån i Vestfjorden.”

Med sina fantastiska akvarellmålningar och finstämda texter tar konstnären och författaren Lars Lerin med oss till sitt älskade Lofoten. Där levde han under många år och i sina målningar skildrar han öns lika vackra som säregna landskap och livet nära naturen. Förbi hamnen och gröna fjällväggar flyger en havsörn på uppvind, måsskratt hörs från skorstenen och på bakgården ryker katterna ihop. Sommardagar som aldrig tar slut. Stillheten. Och kärleken …

Sommaren 1988 reser Lars till Lofoten för att måla de sista bilderna till en bok. Han tänker då att det är sista gången som han besöker Lofoten, men så möter han konstnären Yngve Henriksen. Lars har slutat att hoppas på kärleken, men får ändå känslan av att det uppstår något mellan dem under deras korta möte, när han ska betala hyran för sin vistelse på Kunstnershuset. Lars reser hem till Sverige, men så kommer brevet från Yngve som förändrar allt …