Paket Anna Jansson & Maria Adolfsson

I grottorna under Visby finns svaret på Maria Werns nya mordgåta …

Två barn söker sig ned i tunnlarna under Visby och finner De dödas sal, en droppstensgrotta i underjorden, som enligt rykten varit en hemlig mötesplats för klostrens munkar och senare använts av änglamakerskor. Trettiofem år senare dras Maria Wern in i en mordutredning som, bokstavligen, för henne ner i Visbys undre värld …

Hon är rädd och vill hem till mamma, men vågar inte röra sig. Fyllgubben sitter böjd över bordet med nacken nedsjunken som på en gam. Han sluddrar när han talar om De dödas sal och om tunnlarna under staden. Det är kusligt och spännande. Bredvid henne sitter pojken som är hennes lekkamrat. De ska snart börja andra klass i skolan. Nu höjer gubben handen och hytter med näven åt en osynlig fiende. ”Det finns en skatt i underjorden”, säger han, ”men den vaktas av en drake”.

På 1980-talet smyger två barn ner genom en lucka i källargolvet och följer en mörk tunnel till en grotta som är både vacker och skrämmande. På inhuggna stenhyllor ligger avlånga ljusgrå knyten. Är det drakägg eller spökbarn? Och vad döljs mer i underjorden …

”Det sitter en död kvinna i en svart Volvo Amazon.” Kriminalinspektör Maria Wern tar emot anropet klockan 11.02 på förmiddagen den 1 april år 2022. Hon har tagit ett extra pass i yttre tjänst och kallas nu till en stuga i den lilla byn Gothem vid Botvaldevik. Mäklaren som skulle visa ”året-runt-paradiset med strandtomt” för en spekulant ringde in skärrad (och av allt att döma berusad) och berättade att han hittat ett lik i det låsta garaget.

När Maria öppnar garagedörren får hon en chock. Stanken får hennes ögon att tåras, och i det dunka ljuset från ett långsmalt och smutsigt fönster är det som en skräckfilm. Kvinnan sitter på passagerarsidan i bilen. Det halvlånga, kastanjebruna håret hänger i toviga stripor. Delar av hennes ansikte är borta och skelettet är blottat på flera ställen. Ur en av ögonhålorna kikar en mus fram.

Offret identifieras snart som Märta Silverängen, en 34-årig arkeolog som utforskade och kartlade tunnlarna under Visby. Hon har varit spårlöst försvunnen sedan den 20 december i fjol, då det sista livstecknet från henne kom. Märtas faster, diakonen Patricia Silverängen, försvann samtidigt och är fortfarande inte återfunnen.

Maria Wern leder mordutredningen, samtidigt som hon försöker hjälpa sin väninna Karin som tillfälligt bor hos familjen Wern. Karin har nyligen diagnostiserats med bipolär sjukdom, och efter att hennes man lämnat henne och fått vårdnaden om deras gemensamma dotter är hon fullkomligt nedbruten.

Men vad Maria inte vet är att hon själv är iakttagen. En vilsen själ, som vet allt om Märta Silverängens liv, dras till Maria som malen till ljuset …

Maria Adolfssons NYA Doggerland-deckare!

Medan snön börjar falla försvinner Raymond Osse, konstnären och kvinnokarlen som är känd för sitt hetsiga humör. Runtomkring honom finns både en och annan exfru och en ny ung älskarinna. Karen Eiken Friis undrar om de alla verkligen berättar vad de vet …

Kriminalinspektör Karen Eiken Friis kör längs med kusten mot den världsberömde konstnären Raymond Osses hus. Det är en kall vintermorgon och frukosten offrade hon lätt för en extra halvtimme i sängen tillsammans med sin kärlek, Leo. Allt känns så nytt, dottern Selma är två år och det händer att hon fortfarande råkar presentera sig med sitt gamla namn, Karen Eiken Hornby.

Men medan hungern kommer krypande känner Karen irritationen växa. Varför vill hennes nya chef att hon ska utreda ett ”eventuellt försvinnande”? Det är för tidigt för en efterlysning – och den försvunne konstnären är trots allt ökänd för sin ganska utsvävande livsstil.

Efter ett kort frukoststopp är hon nu framme vid hans palatsliknande hus med slingrande vildvin runt de höga spröjsade fönstren.

Karen släpps in till den stora salongen, där Raymonds närmaste är samlade. Två exfruar och deras respektive tonårsbarn. Raymonds första fru Katherine gör ett väldigt samlat intryck, en elegant kvinna i fyrtiofemårsåldern med svart page, klädd i olika nyanser av vitt. Sandra, en blondin i trettiofemårsåldern klädd i åtsittande pepitarutiga byxor och en svart jumper, presenterar sig som Raymonds sista fru.

”Senaste menar du”, kommenterar Katherine torrt.

I rummet sitter också en yngre kvinna, Iselin Sandemo. Hennes långa, kopparröda hår döljer ansiktet och delar av den tunna kroppen. ”Pappas nya”, hörs det från soffhörnet. ”Iselin har bott här några veckor bara”, säger Sandra avfärdande. ”Men jag trodde vi skulle prata om Raymond?”

Karen vill få en liten pratstund med kvinnorna en och en i biblioteket och börjar med Iselin. Vad hade de grälat om, innan han körde iväg utan att säga ett ord? Iselin berättar att de bråkat om Sandra, varför han låter henne bo kvar i huset och bete sig som att hon fortfarande är hans fru. De har ändå varit skilda i över ett år och Karen undrar för sig själv hur de står ut med att leva så tätt inpå varandra ...

Så hittas Raymonds röda Bentley översnöad på en av platåerna utmed kusten. Karens sökande efter vad som kan ha hänt tvingar henne att fly för sitt liv. Någon jagar henne och rädslan för att bli upptäckt gör det svårt att tänka klart. Snart finns bara ryggmärgsreflexen kvar – att hålla kvar huvudet ovanför vattenytan ...