Paket Laestadius & Fossum

Nytt fall för Konrad Sejer! Mästerliga Karin Fossum är äntligen tillbaka!

En sextonårig flicka försvinner spårlöst. Två dagar senare hittas hon död i Svartlandsskogen. Samtidigt gör en mamma en obehaglig upptäckt i sin sons rum ... Kommissarie Konrad Sejer tar sig an fallet och ställs inför en mycket komplicerad mordgåta ...

Ytterdörren slår igen hårt. Hon springer fram till fönstret och följer sin son med blicken. Kockan är nio på kvällen, och han har varit konstig ända sedan han kom hem i eftermiddags. Mörk i blicken och stingslig.
Sonen är sexton år och tyst och tvär, och så skärpt att hon ibland får rysningar eftersom han gör iakttagelser som borde göras av en cynisk vuxen. Men han har också bra dagar. När han öppnar ritmappen och visar henne dagens arbete.

Den konstnärliga talangen har han fått från pappan, som är fotograf. Innan skilsmässan grälade de nästan varje dag. Nu är hon ensam med ett barn som ibland skrämmer henne.

Hon får lust att bryta mot en av sina principer: att aldrig snoka bland sonens saker. Så hon öppnar dörren till hans rum. Ser sig omkring efter ritmappen som brukar ligga högst upp på byrån. Han bar den under armen när han kom hem, men inte när han gick ut igen.

Det blir viktigt att hitta den. Kanske finns där något som kan förklara hans stridslystna humör, som en misslyckad teckning. Hon sätter i gång att leta, drar undan mattan och tittar i garderoben. Så lyfter hon på madrassen, och där ligger den.

Hon tittar ängsligt ut genom fönstret, öppnar mappen – och ser rakt på en teckning. Den föreställer en tonårig flicka, sommarklädd. Hon ligger i gräset bland snår och strån, som en trasdocka. Trosorna är neddragna till fotknölarna, och den ena skon har ramlat av.

Konrad Sejer lutar sig ut över sängkanten och tittar ner på hunden. ”Hallå, Frank. Nu måste vi upp!” Tonen är optimistisk i ett försök att få fart på den tio år gamla hunden som har svårt att gå. Hans bästa vän. Kanske hans enda vän om han ska vara ärlig.

Men ingen hund tassar ut till frukostskålen, så Sejer sätter sig på huk och lyfter upp Franks huvud. Ögonen är våta och ledsna och nosen är kokhet. Från strupen hörs ett gurglande ljud. Förkylning, tänker Sejer.
Efter en snabb kissrunda sticker han in reservnyckeln under sin dörrmatta. Sedan lägger han en lapp på grannens matta där han ber henne titta till hunden någon gång under dagen.

Så åker han in till jobbet. Kriminalarna samlas runt ett bord och går igenom nattens händelser. Det är lägenhetsbråk, inbrott och brand. Och så en orosanmälan. En flicka, sexton år gammal, har försvunnit.
Hon hittas två dagar senare, strypt i Svartlandsskogen. Sejer ska just ta sig an fallet när ytterligare en tonåring hittas mördad. Den här gången är det en pojke, som är så lemlästad att han är svår att identifiera.

Två mord, men två helt olika tillvägagångssätt. Är det samma mördare? Och svävar i så fall fler i fara? Sejer ställs inför en komplicerad mordgåta, samtidigt som rädslan för en seriemördare sprider sig …

Flerfaldigt prisbelönta Ann-Helén Laestadius NYA omskakande roman!

Efter succén med Stöld – som vann Årets bok 2021 och ska filmatiseras av Netflix– är Ann-Helén Laestadius nu tillbaka med Straff. En omskakande roman som bygger på verkliga händelser. Här får vi växelvis följa fem samiska barn som skickas till en nomadskola på 50-talet och deras traumatiserade vuxna jag på 80-talet …

Nomadskolan, 1954. Anna, biträde på internatet, har bara fått några minuter på sig att samla ihop sina saker. Hon går i strumplästen på det kalla golvet för att föreståndarinnan, Rita Olsson, som de kallar husmor, inte ska höra att hon dröjer sig kvar här uppe bland sovsalarna där de urbäddade sängarna står tomma och övergivna.

Om Anna för en vecka sedan hade vetat vad som skulle hända hade hon slutit flera av barnen i sin famn en sista gång. Istället vinkade hon bara när de satt i bussen, ivriga att få åka hem på jullov till familjerna som de inte sett på flera månader.

Innan de åkte lämnade en av flickorna ett pappershjärta med Annas namn på sina prydligt hopvikta sängkläder. Anna ler åt minnet. Hon har sparat hjärtat i ett skrin.

Nu snuddar hon med fingrarna över sänggavlarna. Viskar hej då och säger tyst flickornas namn: Else-Maj, Marge, Anne-Risten …

Anna har känt renskötarnas barn sedan de tvingades hit som sjuåringar och deras trygga, invanda liv byttes ut mot någonting fasansfullt. Kanske har hon ändå varit en tröst för dem? I en tillvaro där de inte får prata samiska, där husmor tyranniserar med hot och våld. Och där överheten ändå inte lyssnar om någon skulle våga protestera.

Så hör Anna hur husmor slänger igen en dörr i korridoren så hårt att väggarna vibrerar. Ljudlöst smyger hon nerför trappan till pojkarnas sovsalar. Hon stannar till vid en av sängarna. ”Jag kunde gjort mer. Förlåt.” säger hon. Men det räcker inte, hon vet det. Det som hänt är oförlåtligt …

Kiruna med omnejd, 1985. Kyrkan lyser frostigt gul och träden är snötyngda. Iskylan får Else-Maj att skynda förbi alla parkerade bilar in på laestadianmötet där hon snart måste maka sig in på kyrkbänken för att ge plats åt andra. När hon vänder sig om för att se om kyrkan redan är fullsatt väcks en märklig känsla inom henne. Längst bak sitter en kvinna med något bekant i rörelsemönstret. Med ens tar syret slut. Värmen blir olidlig. Hon måste ut.

Else-Maj och nomadskolans andra elever har valt olika vägar för att överleva eller glömma barndomens trauman. Men nu, efter trettio år, är deras plågoande, husmor Rita Olsson, plötsligt tillbaka i trakten …