Månadens utvalda paket

London, 1957.En kvinna stårframfören målning på National Gallery. Runt omkring henne rör sig folk fram och tillbaka som böljande fiskstim, men kvinnan står blickstilla. Hon tar inte ögonen från tavlan. 

Det är en stor duk, bred och hög med en utsirad guldram.Oljefärgen är pålagd tjockt som klister. Färgerna lyser. På väggen bredvid sitter en plakett: 

Edouard Tartuffe, 1959-1921

Festmåltidenföreställerett bord dignande av mat, en del halväten, en del i förruttnelse, men inga människor är närvarande. Det är den enda målning som överlevde eldsvådan som förstörde Tartuffes ateljé 1920.

Ett leende far över kvinnans ansikte. Hon minns branden. Hon minns målningarna som bågnade bland de dansande lågorna. Den stickande lukten av rök och smältande oljefärg. HurFestmåltidenbröts mitt itu medan lågorna slickade tavlans kanter. Eldstungor som förtärde dukens vinglas, melonhalvor och skinkskivor. Hon minns hur elden slukade hela festmåltiden. 

Och mest av allt minns hon hur hon tände den. 

Provence, 1920.”Kom.”Bara ett ord, inget mer. Joseph håller hårt i brevet. Det är hans inbjudan till den berömde konstnären Édouard Tartuffes hus i Saint-Auguste-de-Provence. Under ordet finns konstnärens omisskännliganamnteckning. 

Joseph vet inte varför just han har blivit utvald. Tartuffe tar inte emot journalister. Sedan flera år tillbaka har han dragit sig undan offentligheten. 

Men nu står Joseph framför ett lågt stenhus övervuxet av klängrankor.Han har gått långt från byn,längs lavendelfält och olivlundar.Ännu vet han inte att mötet med Tartuffe kommer bli en chock. Eller att konstnärens hus rymmer flera hemligheter ... 

Ettie är en av dem. Tartuffes systerdotter. Hennes mamma försvann när Ettie var sju år gammal. Då fick hon ta över rollen som hushållerska och assistent till den store konstnären. 

Hon vet mer än någon annan vem han är. En dag när Ettievar liten fann hon en skadad fågel. En steglits. Hon matade den och gjorde ett bo i köket.När dagarna gick och fågeln blev allt starkare började den sjunga. Hon älskade den. Men den store konstnären blev störd. Han stormade in i köket och bröt fågelns nacke. Det var så Ettie lärde sig att vara tyst och leva i skuggorna. 

När Joseph kommer till huset är det plötsligt någon som ser henne. Det kortklippta bruna håret, en cigarett inkilad bakom ena örat, händerna som blivit slitna av arbete. Ettie fascinerar honom, och mellan dem börjar en farlig attraktion spira ...

Hon står mellan träden. Inne i skogen där hon inte syns. Knäna skakar. Mellan grenarna ser hon det bakre högra hörnet på May-Britts bil. Lyktan är krossad. Hon vet hur den gick sönder – men nu spelar det ingen roll. Bilen har krockat mot bergväggen. Ute på landsvägen står polisbilar, en ambulans och en brandbil. Deras blå ljus blinkar mellan granarnas grenar. Marken är mjuk. Till slut viker sig knäna under henne. Ljudlöst, som om hon är en del av skogen. 

Ambulansen har redan åkt när poliskommissarieVigdisMalmstrøm parkerar vid vägkanten. Det växer vitsippor genom löven och när hon öppnar dörren möts hon av enkall vårvind. Tystnaden som alltid ledsagar döden finns fortfarande kvar, trots att ambulansen tagit med sig den döda, May-Britt Lange. 

Hon var fyrtiotvå år, arbetade som förskoleassistent och hade en tolvårig dotter som hon inte bodde tillsammans med. Enligt hennes syster gjorde May-Britt en del dumma saker efter skilsmässan:Gick ut och festade, tatuerade sig, träffade män.”Hon umgicks med fel människor. Och så den där rockiga stilen. Det var liksom något hon bara hittade på. Precis som när hon speladefru-och-mamma-rollen.”Vigdis nickar. Hon vet hur det är att leva olika liv, att ha ett före och ett efter. 

Men det är något som inte stämmer med May-Britts dödsfall. Skadorna på bilen borde vara större och det finns inga bromsspår på vägen. Och så är det handväskan. Denliggeri baksätet – som om det varit en till person med i bilen.

Spåren leder Vigdistill bröderna Svartskogs gård. En av dem hade ett förhållande med May-Britt. På gården bor också en mystisk kvinna som tar hand om biodlingen. Ingen verkar veta varifrån hon kommer. Vem är hon? 

”Du har två ansikten”, tänker Vigdis när hon förhör Jonny Svartskog. Hans ögon är mörkaoch de lite sneda ögonbrynen får honom att se en smula sorgsen ut. Fleraav traktens flickor har säkert fallit för den där öppna blicken. Men när Vigdis kör ifrån gården tänker hon på ögonblicket då Jonny började skratta. På läpparna som drogs upp över tandköttet, hur han blottade tänderna. Han påminner henne om någon. 

Mystiken tätnar när det framkommer att det finns ett olöst fall i bygden. För två år sedan försvann nittonåriga Iris Bjerkan. Hon sågs senast på busshållplatsen. Sedan dess har man inte hittat några spår efter henne. 

Medan Vigdis nystar i ett komplext nät av trådar glider våren över i tryckande sommarvärme. Och i skogen surrar bina, på uppdrag åt sin drottning. Utan henne har de inte en chans ...