Blythe sitter i bilen utanför sin före detta mans hus. Fönstren lyser varmt i kontrast mot mörkret. Hela familjen är uppklädd och flickan och pojken har likadana kläder. Mannen mixtrar med skivspelaren och hans fru lyfter upp sin son och virvlar runt med honom. När hon sätter ner pojken följer han henne med blicken. Blythe minns den känslan. Att vara den som är behövd.

Frun tänder ljusen, och Blythe tillåter sig att fantisera om att huset står i ljusan låga medan alla sover i natt. Så vänder hon blicken ner i knäet och sätter på sig handskarna. När hon tittar upp igen står flickan i dörröppningen. Hon ser rakt på Blythe. Med ena handen lägger hon håret över axeln, och det är en kvinnas gest mer än en flickas.

För första gången i dotterns liv tycker Blythe att de liknar varandra.
Hon vevar ner bilrutan och lyfter handen till en hemlig hälsning. Flickan står kvar en stund och tittar innan hon går in igen. Till sin familj.

Blythe väntar på att mannen ska komma ut och fråga vad i helvete hon gör här. Men istället går flickan tillbaka in i vardagsrummet, tar pojken i handen och leder honom till fönstret.
Pojken ser ut precis som Blythes älskade Sam. Hon mår illa.

Dottern stirrar på Blythe. Och mannen kommer fram till fönstret men han ser inte bilen. Blythe svettas, drar sig bakåt på sätet och vänder till sist bort blicken. Dottern vinner. Det gör hon alltid.

Blythe lyfter upp pappersbunten hon tänker ge till sin före detta man, och känner tyngden av sina ord. Här finns allt hon inte kan säga. Tidigare generationers hemligheter och skam. Och det hon tror sig ha sett. Pojken på lekplatsen. Nätterna när dottern stod och stirrade på bebisen i mörkret medan han sov. Knivbladen. Sam – älskade Sam …