Redan den första sommaren efter att Nilas försvann hade hans storebror Håkan glömt det mesta: hur Nilas fötter lät mot golvet när han sprang mot Håkans säng om natten. Skratten, skriken och det aldrig sinande pratet om traktorer och kastsömmen som han övade med. Visst tänkte han ibland på Nilas, allrahelst när han hörde en traktor på håll eller när han såg ett barn springa förbi med ett gosedjur i handen. Eller när han såg sjögräs som svepte fram och tillbaka under vattenytan ...
Strax efter att Nilas försvann gav sig mamman av. Hon klarade inte av att vara kvar i huset längre. Hon såg inget annat än Nilas därhemma. Håkan blev ensam kvar i byn. Han skulle alltid känna sig ensam, åtminstone tills han träffade Petra många år senare.
Minnena av Nilas fanns kvar, men också av Hebbe. Håkan hade aldrig kallat honom för något annat. Inte pappa, inte farsan, inte ens far. Bara Hebbe. Hebbe luktade av cigariller, Old Spice och kåda. Han spelade dragspel och gitarr och orgel. Ibland tog han ut Håkan på packmopeden. Hebbe hade en stor ryggsäck med skinnremmar, och den packade han full med smörgåsar och termoskaffe. Håkan fick en liten kniv att ha i bältet, precis en sådan han själv hade. Hebbe lärde Håkan allt han kunde om skogen och om fiske. Hur man kastade, var de bästa vattendragen fanns, hur man band en fluga och hur han skulle känna igen platserna att fiska gädda, harr och börting. Det var kunskaper och minnen Håkan skulle bära med sig hela livet. Men en dag fanns Hebbe inte mer.
Det var då renskötaren Lars flyttade in från drängstugan in i deras liv. En dag var modern gravid. Men det hindrade inte Lars från att ge sig iväg till fjälls med renarna. Så föddes Nilas.
Han fanns vid Håkans sida ända till den dagen …