Utanför den uråldriga syriska staden Aleppo fanns fram till ganska nyligen stora fält av blommor med hundratals bikupor. Luften där var fylld av de ljuvligaste dofter och av ett idogt surr.
I denna berättelses inledning skildras Aleppo som det en gång var – innan kriget kom. Vi får följa med till stadens marknader som doftar av kryddor, till trädgårdarna med sina citron- och aprikosträd, till dukade bord med ångande varma fat och färgglada sallader.
Vi får följa biodlaren Nuri och hans älskade hustru Afra, som är konstnär. De har en liten son, Sami, och en krets av nära vänner och släktingar. Deras liv är gott, fyllt av glädje och skratt. Nuri sköter hundratals bikupor på blomsterängarna öster om staden. Men så förvärras det politiska läget, kriget rycker närmare. Bikuporna bränns upp av vandaler. En nära släktings son försvinner och hittas död i floden, och även lille Sami dör.
När kriget berövat dem allt tvingas Nuri och Afra att ta det svåra beslutet att lämna sitt hem. De reser genom en sönderbombad värld och utsätts för enorma faror. Afra förlorar sin syn. Det enda hopp de har kvar är att de ska hitta trygghet i England och kunna bygga upp en ny tillvaro där …

Biodlaren från Aleppo påminner oss om historieberättandets kraft och om den stabila punkt ett litet bi kan utgöra i en värld som blivit galen. Bokens författare, Christy Lefteri, är dotter till flyktingar från Cypern och har vuxit upp i London. Idén till denna roman fick hon här hon arbetade som volontär på ett av Unicefs flyktingcenter.
I slutet finns en lång rad frågeställningar som passar perfekt för bokcirklar. Här finns frågor som: Vad tror du att bina och biodling representerar och symboliserar i berättelsen? Vad kan Afras blindhet berätta om hennes själstillstånd? Vad tror du händer efter romanens slut?