Blå längtan

Södra BB, Stockholm, en februaridag 1950.

”Gratulerar, fru Johansson, ni har fött en ljuvlig liten dotter.” Barnmorskans ord känns som en smekning efter den jobbiga förlossningen, och känslan när Mona får hålla sin baby - lilla Pia - i famnen är oslagbar. Och den där babydoften - lika ljuv och hoppingivande som livet självt!

Den här gången, tänker Mona, ska allt bli annorlunda. Det ska bli slut på drickandet där hemma. 

Men redan på BB hopar sig bekymren. Maken Göran kommer dit, full och arg. Överläkaren Birgitta Kronwall lugnar ner honom, men förstår att även hans hustru har svåra alkoholproblem. Hur ska det gå för familjen Johansson? 

Samtidigt, i en liten by vid den nigerianska savannen.

Ifeka är höggravid. Hon smeker sin runda mage medan hon rör om i den stora grytan. Ifeka är tredje hustru till Jomo. Hans två första fruar, Chioke och Eberechi, har till makens förtret bara fött döttrar. Nu hoppas Ifeka att barnet hon bär är en pojke, så att Jomo ska bli nöjd och att hon själv ska bemötas med aktning och respekt.

Och Iteka föder verkligen en präktig gosse. Men det finns ett barn till i magen, visar det sig. En flicka, som föds med läppspalt. Lika lycklig som maken blir över sonen, lika rasande blir han över flickebarnet.

Flickan göms undan för att långsamt dö, men räddas av en afrikansk läkekvinna, Jorinda, som tar med sig henne till sin hydda ute på savannen. Jorinda döper flickan till Naomi.

När Naomi blivit lite större får hon lära sig allt Yorinda kan om växter och djur. Naomi blir också vän med många djur, som ger henne sitt beskydd.

Jorinda aktas högt av många och hjälper ofta människor i nöd. Savannens folk kommer till henne med sina krämpor, sina sår, sin livsångest. Men alla ser inte med blida ögon på Jorindas läkekonster. En dag händer det ofattbara: Jorinda mördas och hennes hydda sätts i brand.

Naomi hamnar på ett barnhem. Dit kommer några år senare Birgitta Kronwall för Sidas räkning. Hon lägger märke till Naomi, som har de vackraste ögon hon någonsin sett. Naomi är utstött av de andra barnen. Birgitta adopterar henne och tar med henne till Sverige.

Så småningom korsas Naomis och Pias vägar. Deras liv flätas samman och de blir mycket nära vänner.

Blå längtan är en stark roman om en värld i förändring. Andra världskrigets fasor ligger bara några få år bort när berättelsen börjar, men snart sveper 60-talet in med en ny ungdomskultur och en större frihet. Vi får följa Naomi och Pia genom sorg och glädje  en bra bit in i det turbulenta 70-talet.