Med pannan pressad mot vardagsrumsfönstret betraktar jag två figurer där nere på gatan. Den förste är lång och bredaxlad, den andre är ung och gänglig. Båda baxar in stora resväskor i den väntande taxin som ska ta dem till Arlanda. Den gänglige vänder upp sitt pojkansikte och vinkar åt mig, den långe kliver in i bilen utan att vända sig om. Så är de borta. Min man och min son har lämnat mig.

Efter en lång period av utbrändhet, orsakad av stress på både jobbet och hemmaplan, blir Hanna övergiven av sin man. Han beslutar sig för att ta ett jobberbjudande i Singapore – och deras gemensamma son bestämmer sig för att följa med.

Orden ”det kanske blir bäst så här” ekar inom Hanna. Tanken är att hon ska använda året de är ifrån varandra till att återhämta sig, men det blir svårt när kraven från arbetsplatsen är fortsatt höga. Till slut går det inte längre och Hanna säger upp sig i ren desperation.

Fylld av ångest packar hon sina väskor och kör ner till vackra Gränna, där hennes älskade moster bor. Det visar sig vara helt rätt beslut. Vid Vätterns strand hittar Hanna ett lugn hon länge saknat och långsamt väcks hennes livslust till liv igen.

Hon blir vän med den härliga fransyskan som driver stans lilla bageri, och börjar ta promenader med en äldre man och hans hund. En dag när Hanna hjälper sin moster att rensa ur det gamla huset tänds också idén om att starta en liten antikbod med tillhörande kafé.

Och så är det Andreas, församlingens trevliga och attraktiva präst. Han lyssnar på Hanna och får henne att känna sig sedd och vacker igen.

Men vad händer när Hannas man plötsligt dyker upp igen ..?