Olga orkade inte längre med hans lögner. I nästan två veckor hade hon försökt på alla sätt att få honom att berätta. När hennes man Mario hade sagt att han ville separera hade hon blivit djupt chockad. Han skulle alltså lämna henne och de två barnen efter alla år. Hon som tjugoårsåldern givit upp en spirande författarkarriär för att vara hemma med barnen och följa med Mario på alla hans jobbresor. Nu skulle han överge henne. Fanns det en annan kvinna?

Olga måste ställa honom mot väggen. Inför en av hans fåtaliga snabbvisiter för att träffa barnen sedan separationen beslutade sig för att laga en sås med köttbullar och rosmarinstekt potatis som han tyckte mycket om. Men det var inte roligt att laga mat, och upprördheten gjorde att hon skar sig på konservöppnaren och tappade en flaska vin i golvet. Glasbitar och vin stänkte ner köket. Och till råga på allt så slog hon ner sockerskålen också. Vin och socker blandades på det kladdiga golvet.  Hon orkade inte längre utan gick och la sig tills det var dags att hämta barnen i skolan innan Mario skulle dyka upp.

”Är du kär i en annan?” han log obevärat och med spontan förvåning inför Olgas direkta fråga. Han förnekade det och hon förstod direkt att han ljög, hon kände honom för väl för det. För första gången sedan allt började höjde hon rösten och insisterade på at få veta vem kvinnan var. Hon hade rätt att få veta! Hon kunde inte längre gå runt och hoppas om han redan bestämt allt. Om det inte fanns någon återvändo.

”Ja, jag har en annan kvinna.”

Smärtan drabbade henne hårt och skonlöst. Tömde henne på känslor, det var som om hon befann sig i en bubbla. Kanske var det därför hon knappt reagerade när Mario skrek till av smärta och började spotta ut maten. Med uppspärrade blick drog han ut en glasflisa ur munnen. Han stirrade förskräckt på den och utbrast:

”Jasså? Är det det här du vill göra mot mig? Det här?”

Mario flög upp så att stolen vält och skrek okvädningsord mot henne. Hon skrämde honom. Var hon galen nog att lägga glasbitar i pastan? Han slängde igen dörren efter sig och försvann.

Olga vill inte krossas. Hon gör vad hon kan för att överleva smärtan och övergivenheten, ruinerna av det liv hon haft.  Men det är svårt. Räkningarna hopas och hemmet förfaller alltmer.  Hon isolerar sig alltmer. Hur ska hon klara detta? Så småningom skymtar en väg ut ur mörkret …