Den svavelgula himlen

Det är något speciellt med finlandssvenska författare. Märta Tikkanen, Tove Jansson … och Kjell Westö. De har alla förmågan att trollbinda med såväl sina historier som sitt fantastiska sätt att skriva. Och när Kjell Westös förläggare mejlade mig och beskrev den Den svavelgula himlen som Den store Gatsby i Helsingforsmiljö blev jag extra nyfiken. 

Det är en sådan där sommar som vi alla minns från barndomen, men som vi sedan kanske har haft svårt att återskapa. Blå himmel, skir grönska, vatten som glittrar i solen och långa dagar som sträcker ut sig som pärlband. Vår hjälte cyklar omkring i de lantliga omgivningarna vid havet utanför Helsingfors, och en dag stöter han på överklassfamiljen Rabell som har ett stort sommarhus i trakten. Han blir genast vän med sonen Alex och bjuds in att sova över och fiska i viken. Med tiden blir han en ständig gäst hos familjen och börjar ana de mörka hemligheter som göms undan. Vem är egentligen Alex pappa och har familjen en koppling till sinnessjukdom?

Men mest av allt fascineras han av överklassfamiljens blonda och intelligenta dotter Stella. En sommardag i de tidiga tonåren, när hon och han är ensamma på en filt i trädgården, inleds deras sexuella förhållande. Det finns inget oskuldsfullt tvekande, utan snart ligger de med varandra så fort de kommer åt.

Men Stella är komplicerad och förhållandet blir fullt av uppbrott, svek och otrohet. Ändå ska de följa varandra hela livet, och Den svavelgula himlen är på många sätt en roman om såväl kärlekens skönhet, som om dess omöjlighet. Samtidigt är det också en berättelse om vänskap och om hur våra liv och drömmar formas av klass, kön och tidens gång. Och om hur väl vi egentligen känner oss själva. Kjell Westö har aldrig varit bättre!