Torunn har stämt möte med sin farbror Margido på sjukhemmet. Han ska komma hemifrån medan hon själv åker från Neshov. Det är ju där, på släktens vackra gamla gård invid fjorden, som Margidos begravningsbyrå numera har lagret med kistor i ett av uthusen.

Svepdräkt och ansiktsduk ska i alla fall med, tänker Torunn medan hon lastar in en billig kista av spånskiva i den specialanpassade gamla bilen. Nittiofemåriga  Astrid, som avlidit på bygdens sjukhem, ska kremeras direkt, utan ceremoni. Torunn känner sig stolt över arbetet hon ska utföra, yrket hon försöker lära sig av Margido. Samtidigt som hon levererar kistan tänker hon passa på att vara det omtänksamma barnbarn hon är, eller brorsdotter, beroende på hur man ser det. Hon ska besöka gamle Tormod, som bor på samma sjukhem och som hon för flera år sedan bestämde sig för att betrakta som sin farfar, även om han egentligen är hennes farbror.

När både Torunn och Margido en stund senare är på plats inne i Tormods kvava rum får Torunn en idé. En idé som steg för steg gör det möjligt för den gamle att äntligen få styra över sitt eget liv och som i förlängningen kanske också kan få Torunn själv att våga återknyta kontakten med sina närmaste. Med Modern och bästa väninna Margrete i Oslo. Och möjligen med farbrodern Erlend i Köpenhamn?

Det Torunn ännu inte vet om är att hon under den annalkande sommaren kommer att behöva allt känslomässigt stöd hon kan få …