Washington D.C., augusti 1942. Skarpskytten står med en näve diamanter i fickan och hjärtat fullt av död och ser hur en rysk prickskytt skakar hand med USA:s första dam, Eleanor Roosevelt. Vem har väl hört talas om en kvinnlig prickskytt? muttrar en fotograf bakom honom och sträcker på sig för att få en skymt av den unga kvinnan som nyss klivit ur den sovjetiska ambassadens limousin. Jag slår vad om att hon är en bluff, fnyser han hånfullt. Och medan skarpskytten fläktar sig med sin falska journalistlegitimation ler han och tänker på vad förhoppningsvis alla löpsedlar kommer att skrika ut om tio dagar: RYSK KVINNLIG PRICKSKYTT MÖRDAR FRANKLIN D. ROOSEVELT!

Odessa, juni 1941. Randiga badlakan ligger utspridda i solen och en korg med lemonad står i sanden. Milas vänner har tjatat på henne att följa med och bada. Barnen som leker omkring dem får Mila att längta efter sin lille son Slavka som hon lämnat hos mormor hemma i Kiev medan hon under fyra månader ska tjänstgöra på biblioteket i Odessa och samtidigt skriva klart sin avhandling.

En stund senare beger sig vännerna till ett kafé för att äta lunch, utan att ana att det är det sista ögonblicket innan allt går åt helvete. Plötsligt basuneras en kungörelse ut från en högtalare på gatan. Tyskland har invaderat Sovjetunionen.

Mila går ner till havet igen. Så bestämmer hon sig, för Slavkas framtids skull. Hon går hem och letar fram sitt pass, studentlegitimationen och diplomet från prickskytteskolan. Fortfarande iklädd crepe de chine-klänning och sandaler går hon för att ta värvning …