Landsortsstaden Iola, Colorado, hösten 1948. ”Ursäkta”, säger den unge mannen till sjuttonåriga Victoria och tar med smutsiga fingrar av sig en sliten keps. ”Är det här vägen till härbärget?”

Främlingens ögon är mörka och glänser som korpvingar. Och snälla – det är det Victoria först lägger märke till; en vänlighet som verkar stråla från hans inre och läcker ut som vattnet i en överfull brunn. Han ser på henne, ler och för handen till kepsskärmen igen innan han fortsätter i den riktning hon pekat ut. Trots att hon inte längre kan se hans ansikte vet hon att han fortfarande ler.

Victorias dag har som vanligt börjat med att hon serverat gårdens män frukost, tagit hand om djuren, plockat persikor på familjens odlingar och därefter uträttat ärenden med vagnen på släp bakom cykeln innan hon återvänt hem för att laga lunch. Det är så hennes dagar sett ut sedan mamma dog. Men nu är hon på väg för att släpa hem sin bror Seth från stadens pokerhåla.

Mötet med främlingen Wilson Moon är avgörande. Victoria kunde lika gärna ha fortsatt hemåt och låtit Seth snubbla hem till gården bäst han ville, låtit honom vackla in till pappa och morbror och mötas av det helvete som med största sannolikhet skulle bryta ut eftersom han än en gång smitit från sysslorna på gården. I stället följer hon efter Wilson tills hon hunnit i kapp och snart har hon blygt gått med på att träffa honom dagen efter. I samma stund hörs dock Seths välbekanta stämma: ”Torie, håll dig ifrån den där skitiga jäveln.”

Men ingenting kan stoppa Victoria och Wilson från att träffas. I största hemlighet, eftersom deras kärlek är förbjuden, möts de efter skymningen vid en övergiven gård, där bara en gammal, utstött kvinna håller till, långt ute under persikoträden eller uppåt bergen på andra sidan floden. Tills den dag när tragedin är ett faktum och Victoria står ensam kvar.

När Victoria en kort därpå upptäcker att hon väntar barn har hon inget annat val än att fly upp bland bergen. Hon söker skydd i ett fallfärdigt härbre och inser att hennes baby kommer att födas här, mitt under smällkalla vintern.

Victoria är förkrossad av sorg, men den starka samhörigheten med vildmarken ger henne kraft att försöka återta det hon förlorat. Samtidigt stiger floden i dalen och hotar att utplåna hennes hem, persikogården och allt hon känner till – för alltid …