När snart 70-åriga Märit kliver av tåget i Lund förstår hon själv inte varför.  Det är en stundens ingivelse. Det är över femtio år sedan hon senast var där och hon har aldrig längtat tillbaka ... Till Lund kom hon en gång för mycket länge sedan, på 60-talet, som lovande läkarstuderande. Det som sedan hände vill hon inte tänka på. Men minnena pockar på. Hon låter dem snudda vid Den Stora Hemligheten, den hon delar med väninnan Kajsa.

En gång var hon hennes bästa vän, men sedan den fruktansvärda händelsen övergick vänskapen i något annat. Kanske hennes medbrottsling …? Kajsa vill helst låta det förflutna vara, det som hände är inget de talar om. Aldrig någonsin … Och nu är Märit på väg till sin förra väninna för att fira sin och tvillingbroderns 70-års dag. Brodern som numera är gift med Kajsa och som sedan en tid tillbaka sitter i rullstol efter en stroke.

Efter att Märit klivit av tåget styr hon stegen mot Norra kyrkogården och en oansenlig massgrav. Här ligger patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror Lars en gång för många år sedan hamnade och sedermera gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Minnena gör ont. Märit tänker tillbaka på den där ödesdigra morgonen. Hur hon plötsligt hörde en duns från nedervåningen i huset hon bodde tillsammans med föräldrar och syskon. Hur hon hittade mamman liggandes på golvet med brusten blick. Tiden som stannade. Lars som skrek och skrek. Ambulansen – och sedan polisen som förde bort den otröstlige och våldsamme Lars. Han kom aldrig hem igen …

Vad var det egentligen som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?