Doften av kardemumma

Luften i sjukhusrummet är stillastående och kvinnan i sängen ser liten och grå ut. Hon har förändrats snabbt av den obotliga cancern. Camilla sätter sig bredvid sängen och fattar tag i sin mammas händer. Hon är inställd på att de ska säga sina sista kärleksfulla ord till varandra. För även om hon alltid har vetat att Ulla inte är hennes biologiska mamma så har deras band varit starkt.

Det var sjuksköterskan Ulla som fann väskan på tågperrongen där en nyfödd Camilla låg och skrek efter värme och närhet. Vem som lämnat babyn i väskan och varför förblev ett mysterium, men för Ulla och hennes man, som inte själva kunde få barn, var Camilla som en gåva från ovan.

Men Ullas sista ord i sjukhusrummet förändrar allt. Med plågad blick berättar hon att det låg något mer i väskan den där dagen: ett foto på två unga kvinnor. En av dem är troligtvis Camillas biologiska mamma.

Så snart Camilla får det svartvita fotot i sina händer börjar tankarna snurra. Det ser ut att vara taget en strålande sommardag någon gång på sextiotalet. Två vitklädda tonårstjejer vid en hög stenmur, med en vitkalkad kyrka i bakgrunden. Men innan Camilla hinner fråga mer har Ulla somnat in.

Kyrkan på bilden visar sig ligga i Sunnanbo på Västgötaslätten, och en tid efter begravningen åker Camilla dit i jakt på svar. Hon hyr in sig i prästgården och möts av ett litet samhälle där alla verkar bära på en bit av hennes historia. Den konstiga prästen, flickan på kyrkogården och den griniga gamla mannen ...

Det står snart klart att det finns gott om hemligheter i Sunnanbo, och när någon lämnar en bok med titeln Doften av kardemumma på Camillas trappa börjar pusselbitarna falla på plats …