Bergslagen, oktober 1943. Larmet tjuter och följs av rop. ”Brand! Eld i krossen!”. Kerstin och hennes föräldrar är på besök hos mormor och morfar och hon har fått löfte om att vara vaken tills morfar kommer hem från extraskiftet. Men nu har något hemskt hänt!

”Vi måste ner. Ta på er ordentligt.” Mormor tänder primuslampan och tar fram morfars storväst och räcker den till sin svärson, Holger. Så packar hon in jäntan i en filt, placerar henne i cykelkärran och så bär det av mot det fruktansvärda men storslagna skådespelet.

Gruvbranden i Källfallet blir Holger Lindgrens första uppdrag för Dagbladet Bergslagen. Föga anar han att dottern Kerstin många år senare kommer att följa i hans fotspår. Och att hon långt senare själv ska börja gräva i hans mystiska försvinnande …

Bergslagen, oktober 2014. Kerstin måste ha kört mellan lokalredaktionen i Smedjebacken och huvudredaktionen i Västerås tusentals gånger. Minst två gånger i veckan mellan 1970 och 1996. Sedan nästan tjugo år till med frekventa körningar när hon frilansat. Och nu förväntas hon knappt dyka upp på redaktionsmötena. Men hon vet när de brukar äga rum, så efter en fika mitt emot mediahuset nästlar hon sig in. Axlarna nedåt, bakåt och hakan höjd. Fast blick och antydan till leende. Kerstin Lindgren är tillbaka!
Och där på redaktionsmötet finner Kerstin sin själsfrände, doktoranden Benjamin. Till sin förvåning tar hon efteråt med honom hem till lokalredaktionen, där hon bor. För trots att redaktionen sedan länge är nedlagd håller den erfarna murveln fortfarande öppet för ortens invånare.

I det utkylda gamla huset finner de båda snart ett gemensamt grävjobb: hotet från de enorma lager arsenik och bly som Statsgruvor lämnat efter sig. Tusentals ton avfallsand, som läcker ut i skogar och vattendrag – samtidigt som planerna på att förvandla trakten till ett attraktivt turistmål ska förverkligas …