Anna-Britta står på stranden nedanför sin lilla sjöstuga. Det är en kall aprilmorgon men hon fryser inte, tvärtom känner hon att hon har en ny kraft i kroppen idag. Hon är glad att hon följde läkarens råd om att börja med qigong, den har gjort henne smidig i kroppen och lugnat tankarna och oron. Men framför allt känner hon en stor lättnad. Äntligen har hon samlat mod till sig och skrivit ett brev som har varit alltför smärtsamt att skriva tidigare. Nu när hon närmar sig sjuttio vill hon försöka ändra på det som blev. Men hur kommer det att tas emot av dottern?

Fredrika är frånskild och lever ett bra liv i radhuset i Östersund – tills den dagen då tillvaron rubbas rejält. Först berättar sonen att han och familjen ska flytta till Oslo. Och så får hon ett brev, skrivet med den vackraste handstilen hon någonsin sett. Det dröjer innan hon ens vågar öppna kuvertet, det är som att hon känner på sig vem det är som hör av sig efter alla år. Omskakad läser hon brevet, om och om igen. ”Jag är din biologiska mamma”, står det. J:et i Jag är format så det liknar en fågelvinge. ”Jag ställer inga som helst krav på dig. Jag vill bara att du ska veta att jag finns. Och att jag har saknat dig precis varje dag sedan jag såg dig den där sista gången.” Fredrika har vaga minnen av kvinnan som led av psykiska problem och i perioder vårdades för dem. Tänk om hon är mer lik henne än hon vill vara?

En annons om stugor att hyra får Fredrika att åka till det vackra Fjällnäs där hon under en ovanligt varm sommar får njuta av landskapet och av Helenas goda mat och omsorger. Där kan hon grubbla över livet och försöka hitta det lugn hon så innerligt behöver. Hur ska hon förhålla sig till brevet, till sina rötter och till vem hon egentligen är?