Uppsala, våren 1946. Eva står utanför universitetsbyggnaden med några av de andra sekreterarna på Kemikum när hon får syn på honom: Erik – läkarstudenten som hon lagt märke till flera gånger nu. Hon är inte säker på hur det började, om det var hans blick som först fastnade på henne, eller om det var tvärtom. Men nu finns de där; blickarna. De gör henne både nervös och glad.
Astrid har frågat hur hon ser på framtiden och antytt att Eva borde studera vidare. Och visst skulle hon vilja bli som Astrid, som till och med de manliga lektorerna nickar respektfullt åt i korridorerna. Men det finns annat som drar också – drömmen om att lämna den trånga staden och kanske resa någonstans.
Eva väcks ur sina funderingar av att någon säger hennes namn. Erik står plötsligt framför henne och frågar om hon vill promenera en bit. Hon har ingen aning om vad hon ger sig in i när hon säger ja …
Thunder Bay, Kanada, försommaren 1956. Marta ligger i sin säng på övervåningen i det ljusgröna huset. Det är sent och hon borde sova men lyssnar till pappas steg över golvet där nere, och ser framför sig hur mamma sitter i en stol med sina böcker och anteckningar. Allt det den där Astrid skickar till henne på ett annat språk.
Marta vrider sig i sängen och känner att hon måste kissa. På frusna ben stiger hon upp och ut i hallen. Så hörs deras röster och hon blir stående på översta trappsteget. Orden är konstiga och låter som glassplitter ur deras munnar.
Det är något mamma vill. Marta hör längtan och något annat – något mörkare. Pappa är arg och sammanbiten. Sådär onåbar som han ofta är. Så säger mamma: ”Jag reste hit med dig, ut på landet, ut i ingenting – och vad blev det av mig? Livet? Ingenting.”
Marta vill inte höra mer. Hon kryper ner i sängen och trycker björnen närmare kroppen, andas in i dess päls. 
Några dagar senare är mamma borta ...