I alla sina ungdomliga fantasier om framtiden föreställde sig Marnie aldrig att hon skulle vara ensam. Men nu ligger hon framför tv:n på nyårsdagen och inser att hon är medelålders, redan skild och har blivit en aning folkskygg av frilansande och hemarbete. Dessutom upptäcker hon att strömningsenheten har satt samman ett hemskt bildspel av hennes foton med rubriken Vilket år! Glödlampan till hennes ugn, ett recept på en mustig linssoppa, en närbild på ett inåtväxande hårstrå, avläsningen av gasmätaren, ett kvitto från kemtvätten, och sedan tillbaka till glödlampan, allt ackompanjerat av Carole Kings ”You´ve Got a Friend”. Det räcker för att Marnie ska tacka ja när hennes mest ihärdiga väninna Cleo ringer och bjuder in till en flera dagars vandring med främlingar.

Hade Marnie vetat mer om vandringen hade hon nog ändå tackat nej. Men inte ens deras gemensamma vän Cleo vet att det händer något med den frånskilda geografiläraren Michael när han får en karta i händerna. Instruktionerna är att vandringen ska vara vacker men inte turistig, utmanande men inte omöjlig. Ha! De får nog se vad han hittar på.

Snart möts fyra personer på stranden i den lilla byn St Bees vid Irländska sjön. Michael står och doppar tån i vattnet och berättar för Marnie att det är tradition att den som ska gå kust till kust gör det, samt tar med sig en sten att bära från ena änden till den andra. Det är ungefär så mycket han tänker prata med henne, eftersom han helst hade gjort hela vandringen ensam. Dessutom ska hon bara vara med i tre av tio dagar.

Men ett mycket oberäkneligt väder ändrar alla planer. Först känner Marnie och Michael bara panik, tills de upptäcker hur mycket de faktiskt har gemensamt. Kanske finns det hopp för dem – så länge de överlever vandringen …