Wilhelm, Härnösand, 1936. Det är en ovanligt mild aprilmorgon. Wilhelm sitter på en bänk på kyrkogården, en stund innan arbetsdagen på Tobaksbolaget börjar, och betraktar Agnes namn på stenen. Mer än ett halvår har gått men det känns fortfarande så märkligt att hon inte finns längre, hans maka och livskamrat som han tillbringat halva livet med. Ända sedan de oväntat blev varandras den där sommarnatten nedanför Högbondens blinkande fyrtorn. 

Nu är Agnes borta och vissa dagar är så mörka att han knappt vågar titta på sin dotter Hanna av rädsla för vad hon kan läsa i hans ögon. Samtidigt har en känsla av befrielse kommit över honom. Nu kan vad som helst hända …

Men samtidigt som Wilhelm börjar drömma om framtiden slår skuldkänslorna och skammen till. Kanske kan han få hjälp på Gådeå sjukhus? Där har de börjat använda sig av nya metoder, de experimenterar sig fram …

Mia, Härnösand, 1990. Mia har inte sovit många timmar i natt. Augustivärmen har förvandlat staden till en tryckkokare med stillastående luft men den korta cykelturen till jobbet svalkar henne. Hon parkerar cykeln i gränden bakom stenhuset med 7:ans ölkafé, där det redan bildats en kö utanför porten, trots att klockan bara är kvart i sex.

Trots den låga lönen och att det ofta känns som att kliva in i en gammal pilsnerfilm trivs Mia. Hon känner de flesta av gubbarna – en trogen skara gammpojkar och änklingar som fortsätter att stiga upp i ottan.

Det är först när Mia tagit farväl av kollegan och bästa vännen Lena och kommit hem till lyan hon hyr med rivningskontrakt, inte mer än en skrubb i det gamla mentalsjukhuset, som olustkänslorna kommer. De övergivna korridorerna ekar av minnet av de patienter som en gång vårdades här och får henne att undra över sina egna minnen. Hon tycker sig minnas en syster och kan inte bli kvitt känslan av att hennes föräldrar döljer något …