Brevet ligger instoppat i ett album med babyfoton. Frankie Carlyle skulle nog inte ha upptäckt det på flera år, kanske aldrig, om inte fyraårige Fergus en slaskig vinterdag ifrågasatt att hon och hans pappa Craig själva varit bebisar.

Ett oläst brev! En svag, kvardröjande doft av parfym förhöjer glädjen över att hitta en sista överraskning från Frankies bortgångna mamma. Hon öppnar kuvertet med en bubblande lyckokänsla i bröstet. Men medan hon läser ersätts glädjen av farhågor och hjärtat slår hårt och nervöst.

Det dröjer ett halvår innan Frankie har samlat ihop tillräckligt med mod för att sätta sig i bilen och köra från London, genom Midlands och in i det vackra, lantliga Yorkshire för att söka upp sin okände far.

Och nu står hon här i utkanten av pittoreska York, vid en vitmålad dörr, försedd med en elegant portklapp, och hon tvekar fortfarande. Hon kan känna den söta doften från de sammetslena rosorna som klättrar upp längs husväggen i midsommarvärmen. Ska hon verkligen knacka på? Varför har hon inte ringt, eller skrivit ett brev?

Men när Frankie äntligen använder portklappen visar det sig att ingen är hemma. Snart kommer en nyfiken granne och talar om att hon hittar Harry Mortimer i samlingssalen en bit upp på gatan.

I samma stund som Frankie stiger in i den festligt dekorerade salen och möter sin pappas blick förändras tillvaron för nästan alla närvarande.

Grattis Harry och Jeanie! 50 lyckliga år! står det på en jättelik guldfolierad banderoll. Skräckslagen inser Frankie att hon stigit rakt in i sin okända fars guldbröllopsfirande. Och rakt in i den stora, gladlynta släkten Mortimer.

Under den lyckliga ytan visar det sig dock snart att flera i familjen bär på omvälvande hemligheter …