Det börjar med en stor kärlek! Eller nej, det börjar med en farlig text som göms undan. 1879 skriver filosofen Pontus Wikner något han kallar ”självbekännelser”. Manuset låses in i en blecklåda som ska förvaras på Uppsala Universitetsbibliotek i minst 50 år. Dess innehåll är så skandalöst att ingen får läsa förrän hans fru och barn har gått bort. Men sen vill Pontus inte tiga längre. Han drömmer om en lyckligare framtid där han äntligen kan få vara den han är.

Några decennier senare skriver den brittiske författaren E. M. Forster, som är känd för EttK rum med utsikt och Howard´s end, den hemliga romanen Maurice. Precis som Pontus inser han att hans text inte kan publiceras. På försättsbladet står en enkel rad: ”Tillägnas ett lyckligare år”.

Men låt oss backa bandet till mitten av 1800-talet och Pontus igen. När vi möter honom är han en ung teologistudent i Uppsala, och kvällen då hans själsfrid förstörs dricker han te hemma hos en av sina kamrater. Plötsligt öppnas dörren och en ny ung man kliver in. Herman är påfallande vacker, med intelligent blick och mörka lockar. Pontus sitter som fallen från skyarna! Där står han ju framför honom. Mannen han väntat på.

Som ni förstår blir det en allt annat än enkel kärlekshistoria …

Och 1970, ca 100 år senare, möter vi en annan olycklig själ. Vanja Södergren tror att hon är helt ensam på jorden. Tills hon hittar Kerstin och upplever den stora kärleken! De två ska gå i ett ytterst litet och försagt demonstrationståg, faktiskt det första i Sverige och hela Europa. En liten flicka som står med sin pappa i hand frågar vad de gör. Och pappan svarar: ”Dom där? Dom går för sin frihet.”

Så avslutar Jonas Gardell sin roman med ett tack till de som kämpade för hans frihet. Ett lyckligare år är den sanna historien om hur allt började – men det är också en svindlande roman om kärlek, i en tid när kärleken saknade språk.