Flickorna

Flickorna är en av de bästa romaner jag läst i år - en välskriven, träffsäker skildring om makt, sex, längtan att höra till och slumpens avgörande roll. Vi får följa 14-åriga Evie som otåligt väntar på att livet ska ta fart. Och så äntligen öppnas en dörr på glänt. Men det som verkar vara en spännande tillvaro – långt ifrån villaförortens trista konventioner - urartar snart till en fasansfull tragedi …

Sommaren 1969, Kalifornien. De höga, arroganta skratten får Evie, 14 år, att titta upp. Det är då hon får syn på dem - flickorna - en grupp tjejer med långa trassliga hår och smutsiga klänningar som letar efter mat bland parkens sopor.

Evie kan inte sluta fascineras av flickorna. De verkar självsäkra och fria. Motsatsen till Evies tillgjorda mamma, som går hemma och städar med papiljotter i håret. Pappan har precis lämnat dem för sin yngre sekreterare och en tyst, desperat förtvivlan ligger som en blöt filt över hemmet.

Några dagar senare stöter hon ihop med en av flickorna - Suzanne. Evie dras som en kärlekstörstande magnet till henne och lyckan är total när hon bjuds med till ranchen där Suzanne och de andra flickorna bor. I centrum står den karismatiske ledaren Russel, som alla flickorna dyrkar. Ranchen är visserligen smutsig, men också härligt frigjord - långt ifrån villaförortens stela konventioner.

Men även på den hämningslösa ranchen finns det oskrivna regler. Till exempel säger aldrig någon emot Russell. Man ger honom vad eller vem han vill ha. Först när det är försent att backa förstår hon att hon har svepts med i en ostoppbar lavin som kommer att få ett fruktansvärt slut …