Häxorna

Hällaby, juni 1711.

Trakten står i full blom. Allt som växer frodas , minsta skott drar mot himlen. Det är midsommar, och gräset har aldrig varit grönare och fåren aldrig så vitulliga. I resten av Svea rike härjar pest och fältsjuka, rödsot och smittkoppor. Armén har splittrats och det land som var så stort är litet nu, ensamt och invaderat.

Men i Hällaby fylkar man sig till fest, ungdomarna vid vägskälet och de gamla i sockenstugan. Kvällen är lång, och nu ska det dansas. Långdansen ska ledas av majbruden, byns vackraste kvinna, och fagrast i Hällaby är Isabella, prästens lillpiga.

I vanliga fall är Isabella utstött ur byns gemenskap, eftersom hon är dotter till Lisken, som av byborna utpekades som såväl häxa som hora innan hon gick ner sig i sjön. Men på midsommaren är Isabella byns viktigaste person. När Petter Jöns från Ålagården vevar på sin lira och stampar takten med träskon tar hon i täten i följet, löser upp sitt hår – inga knutar får finnas – och leder långdansen som hon har lärt sig av sin storasyster Annis, som i sin tur lärt sig den av Lisken.

Isabella och byborna dansar vägen fram, förbi dungen med grönskande ungträd på prästens åkerteg och vidare genom landskapet.

Midsommardansen dansar man inte för nöjes skull, man dansar för livet, för skörden och sommaren. Midsommardansen är äldre än något annat, och medan musiken ljuder i natten blir luften tung och tät, av blomster och andar.

Efteråt skulle byborna säga att det var då de började, olyckorna som senare drabbade dem, till synes utan ände.

Isabella, som lärt sig läkedomens kraft av sin motser Karna, har aldrig trott på magi. Men under midsommardansen händer något oförklarligt. En man som ingen annan tycks se uppenbarar sig för henne. När soldater en tid senare anländer till byn känner hon igen den unge mannen bland de skadade. Isabella förstår att hon har en förmåga, och den visar sig vara lika användbar som farlig.

Så drabbar en katastrof trakten och i sökandet efter en syndabockar vänds snart blickarna mot de helande kvinnorna …