Hundparken

Helsingfors 2016. Första gången Olenka ser familjen i hundparken är hon rädd att de ska känna igen henne. Men kvinnan går bara förbi bänken där hon sitter och låtsas läsa, och den lilla hunden stannar inte ens för att nosa. Flickan följer efter sin mamma samtidigt som Olenka lyfter blicken och ser på pojken. Hans näsa liknar Olenkas pappas, men den skimrande hyn är hennes.

Mamman vänder sig plötsligt om och ber Olenka ta ett foto av familjelyckan. I samma stund förstår hon att rädslan för att bli igenkänd bara är ett utslag av fåfänga. Familjen skulle inte känna igen henne om hon så gick regelbundet till frisören och bar lika eleganta kläder som förr. Sådan som hon är osynliga.

Den natten dricker Olenka tills minnena blir suddiga. Hon måste tro på att alla beslut hon fattat har varit de rätta. Att flykten från Ukraina till Helsingfors var oundviklig. Trots att hon, mannen hon älskar – men nu också fruktar – och deras son kunde ha varit en familj precis som den i hundparken. Om hon bara berättat sanningen på en gång ... Då hade han kanske kunnat förlåta henne?

Eller så var allt ödesbestämt från början. Redan när hon återvände till den hopplösa byn i Ukraina, från sina förnedrande modelljobb i Paris. Hon tog det arbete som fanns att få; offrade först sig själv och skodde sig sen på andras kroppar och olycka.

Ända upp i Ukrainas korrumperade topp tog hon sig. Där fann hon kärleken, i en man som vet hur man får ett mord att se ut som en olycka.

Nu är det flera som vill se henne död. Och en dag sitter en kvinna från det förflutna på bänken i hundparken. En kvinna som har all anledning att hata Olenka …