Lykke tar stöd mot väggen och tänder lampan. Långsamt vänder hon sig mot hallspegeln. Hon vågar knappt titta. Inte för att hon någonsin varit särskilt nöjd med sitt utseende. Hon är för tjock, för rödlätt och för blaskigt blåögd, men nu ser hon rent bedrövlig ut. Högerögat är svullet, läppen sprucken och på den ömma hakan börjar ett blåmärke ta form. Det var där han först slog henne. Mannen i rånarluvan som kom ur mörkret. Lykke minns hur hon föll ihop och blev sparkad i ryggen och huvudet. Samtidigt hörde hon hur den modiga terriern Daisy skällde och till slut ylade. Det var då Lykke förstod att han sparkade hennes älskade lilla hund. Lykkes huvud klarnar plötsligt. Hon måste till veterinären!

Några timmar senare har Daisy hamnat i säkra händer och Lykke själv ligger på akuten och svävar mellan liv och död. En varm hand läggs på hennes kind och en röst frågar om hon minns honom. Hon kisar och ser ett ansikte som är vagt bekant. Han är klädd som en läkare. ”Martin?”, viskar hon innan hon sjunker ner i medvetslöshet igen.

Minnet av den där dagen spelas upp i hennes omskakade hjärna. Dagen då hennes liv förändrades av en ringsignal på dörren en tidig morgon. Utanför stod prästen Henrik – full som ett ägg – och bakom honom skymtade hon den rädda lilla flickan. Snabbt öppnade Lykke dörren och gjorde en gest, och efter en kort tvekan smet flickan in. Hon sprang bort till Lykkes hund och begravde sitt huvud i den mjuka pälsen. Efter det blev hon kvar. Lykke hade ingen laglig rätt, hon var bara flickans lärarinna, men på alla andra sätt blev hon mamma. Tills dagen då flickan försvann …