Jackie

Det är försommar 1988 och hon sitter på ett försenat tåg på väg mot huvudstaden. Himlen är dovt blå och hon känner sig lycklig. Bakom henne ligger småstaden och den trygga uppväxten. Framför henne brer äventyret ut sig.
   I samma vagn finns en man som lägger märke till henne. Han ser lite för bra ut för att vara hennes typ och är ganska många år äldre. Men när tåget rullar in i Stockholm mitt i natten tackar hon ändå ja till erbjudandet om att sova hos honom. I taxin på väg till en stadsdel som han kallar Sibiriren har hon lite svårt att andas, för den där känslan som skruvas upp mellan dem.
   Men ingenting händer. I alla fall inte den natten. Hon somnar och när hon vaknar på morgonen är han redan borta. Och han blir borta hela sommaren, utan att någonsin berätta var. Men han har skrivit en lapp till henne och erbjuder henne att bo kvar i den stora vindslägenheten. Skriver att han hoppas att hon väntar på honom.
   Sommaren går fort och blir hennes smekmånad i den lyckliga världen. Hon cyklar genom staden med ljumma vindar i sitt långa hår. Hittar ett ställe på Södermalm där man kan teckna kroki på kvällarna och börjar drömma om att gå på konstskola. Möter människor som kanske kan bli hennes nya vänner.
   Så kommer han tillbaka. Och hon sugs in i en passion som slukar allt. Drömmar, vänner, jobb … Allt oftare håller han henne kvar i sängen när hon ska någonstans. Får henne att njuta som hon aldrig gjort förut. Sen går han upp och lagar fantastiska middagar, tänder ljus, öppnar en vinflaska. Tar hand om henne.
   Hon missar alla ledtrådar som kunde varnat henne: En ljusgul solklänning som kemtvätten ringer om, ett ödsligt hus på en skärgårdsö som ägs av ”en galning”, kvinnan i portvaktslägenheten som säger att hon ska akta sig ...
   Han är för bra för att vara sann – men det förstår hon först när det är alldeles försent …