Jag vaknar i ett kök.  Det sitter en fånigt leende man på andra sidan bordet. Till höger har jag en oklippt tonåring med hängande axlar, till vänster två flickor, kanske sex och åtta år gamla, något sånt. Jag har en tallrik framför mig, pannbiff, någon har ätit av den.

Allt bra? Frågar mannen. Pratar han med mig? Vad vill han? Vad gör jag här?

En dag drabbas Mia Berggren av en plötslig och oförklarlig minnesförlust. Det blir stor uppståndelse där i köket och ambulansen tar henne till sjukhuset för observation. Det är också på sjukhuset hon får besök av kvinnan som kallar sig hennes mamma. Mia känner inte igen henne heller, tanten som pratar och pratar orkar hon verkligen inte lyssna på.

Hon minns ingenting före pannbiffsmiddagen, det är som hon föds där i köket. Hon tänker på karln som säger sig vara hennes man och tanten som påstår sig vara hennes mamma, de kallar sig hennes familj, men Mia har inget som helst minne av någon av dem, de kunde lika gärna vara människor hon träffat på bussen. Och ju mer hon träffar och pratar med dem, ju fler blir frågorna. Hur kan hon vara gift med den där mannen, det är omöjligt. Vilken pajas. Det är för henne ett mysterium att hon skulle ha skaffat tre barn med honom. Vad har hon sett honom? Har de någonsin varit lyckliga tillsammans? Hon har svårt att tro det. Och barnen då, hon finner flickorna förfärliga, får hon tänka så? Den trulige tonårspojken ömmar hon däremot för. Vem var hon före den där middagen? Och finns det några hemligheter som hon har försökt att dölja? Kan hennes inlägg på Facebook ge några svar? Hur var hennes liv som lärare som hon tydligen var innan minnesförlusten? Kan hon undervisa igen?

Mia genomgår flera omfattande undersökningar utan att läkarna hittar någon förklaring till minnesförlusten. Undan för undan tvingas hon återskapa sig själv. Problemet är att hon inte gillar det hon får fram, resultatet, den hon en gång var. Vad är det hon drabbats av? Finns någon hjälp att få?