Japan, 1957. Den stenlagda gången kantas av papperslyktor och eldflugorna svärmar. Sjuttonåriga Naoko har aldrig tidigare känt sig vackrare eller mer nervös. Hon drar med handen längs klänningen för att få känna det påkostade materialet under fingertopparna. Framför henne, mitt i en liten grupp väntande människor, står hennes blivande make …
Naoko har tvingats välja. Att ingå ett arrangerat äktenskap med sonen till en av hennes fars affärsbekanta eller bejaka kärleken till en amerikansk sjöman och därmed vanära sin familj.
Amerika, nutid. Tori skyndar fram och lägger en hand på sin pappas arm. Jag är här, pappa. Du är på sjukhuset, om du minns? Toris svårt sjuka pappa drar ett skrovligt andetag och pressar fram orden: Berättade jag någonsin om den berömda blå gatan? Den var det första jag såg när jag klev av mitt skepp i Japan. Tori skiner upp, glad åt att han vill berätta, och manar på honom: Och flickan som tyckte om dina ögon var väl det andra? Du böjde dig fram för att dra med fingrarna över de blänkande stenarna, rätade sen på ryggen och där stod hon.
Även om det är den förkortade versionen av berättelsen som leder till att pappa återvänder till Amerika, möter mamma och blir pappa till henne, så suger Tori i sig vartenda ord av den romantiska sagan.
Men så håller pappa plötsligt fast Toris blick: Här kommer någonting som du måste veta. Din mamma var mitt livs kärlek, men före det livet levde jag ett annat. Det skulle vara enklare om du bara läste mitt brev. Du måste göra det. Det är dags.
Det är deras sista samtal. Efter begravningen, fortfarande chockad av brevets innehåll, inser Tori att hon måste resa tillbaka till sin pappas ungdom, till 1957. Resan leder henne till en liten undanskymd japansk fiskeby och en hjärtskärande hemlighet …