Landet som försvann

Eira spanar mot horisonten. Det är något som inte stämmer. Havet har kommit närmare Vidarstammens lilla by. Tankfull ser hon på sin sexårige son Ötzi som leker med en träbåt i strandkanten. När plötsligt en stor våg för bort båten i en virvel av sand skriker han till och Eira skyndar fram för att trösta. Nu drar tunga regnmoln in och Eira oroar sig för byns båtar, ljuster och nät. Marken runt dem har redan svämmat över. ”Vi måste nog flytta”, tänker hon och när tunga regndroppar börjar falla bestämmer hon sig för att ta upp frågan redan ikväll när de alla samlas runt lägerelden.

Men det skulle hon inte ha gjort. Abandon, Vidarklanens ledare, rynkar pannan när han hör Eira tala och hans blick svartnar. ”Skräm inte upp de andra. Vi är trygga här.” säger han hånleende med överlägsen ton och sveper med handen åt Kulthuset till, den tjärade träbyggnad som snart står klar och där han tänkt ha sina seanser. Som Vidarstammens ledare och shaman har Abandon på senare tid tillskansat sig stor makt, inte minst över Eiras man, Skagii.

När Eira, som är en skicklig jägare, en kort tid senare trotsar både Abandon och Skagii och följer med Urdistammen, den säsongsboende grannklanen, ut på jakt, lär hon känna flintsmeden Joar. En vänskap som blir hennes räddning men också en fara när Abandon bannlyser henne och hon blir utstött från sitt folk och tvingas lämna allt, även lille Ötzi.

Men kanske kan Eira och Joar tillsammans övertyga de båda klanerna om att de alla måste fly innan vattnet stiger ännu mer och katastrofen är ett faktum …?