Lärarinnan : je suis Elin Mild

Elin blickar ut över klassrummet. Det är hennes första dag på Hellaskolan och än så länge har det inte gått särskilt bra. Barnen hon ska undervisa är i tioårsåldern och inte ett enda av dem har den öppna nyfikna blick hon sett i så många skolor världen över. De här liknar mest en samling halvt urbrända långtidssjukskrivna. I ett hörn sitter några tjattrande, översminkade tjejer, ett par killar med misstänkt bokstavskombination jagar varandra kring bänkarna, några grabbar glor på en mobil och ett antal tysta stackare gör sitt bästa för att smälta ihop med väggarna.

”Hej, jag heter Elin”, säger hon. En liten pojke med glasögon tittar snabbt upp och sedan ner igen. I övrigt verkar ingen reagera. Efter ytterligare ett misslyckat försök, nu med höjd röst, inser Elin att hon måste ta till mer drastiska åtgärder. Hon tar pekpinnen som står lutad mot väggen och drämmer den i katedern med full kraft. Nu riktas plötsligt allas ögon mot henne. ”Nej, men hej”, säger hon. ”Det är bara jag. Er nya lärare.”

Kraftmätningen fortsätter resten av dagen och resulterar bland annat i konfiskerade mobiltelefoner och att en elev skickas till rektorn. Men det är inte det värsta. På lunchrasten ser Elin hur klassens ledare och hans underhuggare ger sig på den lille glasögonprydde pojken. De förnedrar och slår honom så han blöder. Då brister det för Elin …

Dagen efter kallas hon till rektorsexpeditionen och får höra att några föräldrar har framfört klagomål på att hon beslagtagit egendom och uttalat hotelser. Men Elin tänker inte ge sig. Snart börjar hon ta till högst okonventionella metoder i sina försök att styra upp en skola i fritt fall ...