Min fantastiska väninna. Bok 1, Barndom och tonår
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Lysande skildring av vänskapen mellan två flickor!
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante är redan en storsäljare ute i världen och du har säkert läst och hört de fantastiska recensionerna här hemma också. Expressens recensent skriver ”så drabbande att jag stundtals tappar andan”, och Svenska Dagbladet kallar boken för ”beroendeframkallande”. Så missa inte den här berättelsen om två väninnor som växer upp i 50-talets Neapel. Det är en fullkomligt uppslukande läsupplevelse!
En morgon ringer telefonen hemma hos den medelålders författarinnan Elena Greco. Hennes barndomsvän Lila Cerullo har försvunnit från Neapel och, verkar det som, från jordens yta. I garderoben finns inga klänningar, skor eller ytterplagg kvar. Alla Lilas böcker, filmer och viktiga papper är borta. Hon har till och med klippt bort sig själv från familjefotografierna. Elena anar vad som hänt. I minst trettio år har Lila sagt att hon vill försvinna utan att lämna några spår efter sig. Full av ilska sätter sig Elena framför datorn och börjar skriva ner sin och väninnans historia. Hon tänker inte låta Lila försvinna!
Det börjar i Neapel på 1950-talet. Elena är en blondlockig och duktig flicka som föraktar sin haltande och slitna mor och vill bli omtyckt av fröken, medan Lila är en mager, ilsken och mörkhårig dotter till kvarterets skomakare. Hon är klassens bråkstake och orädd när det gäller att kasta sten tillbaka på pojkarna som trakasserar flickorna. En dag visar det sig också att hon är ovanligt intelligent. Fröken skriver ordet ”sol” på svarta tavlan och ber Lila läsa vad det står. Lila läser i tjurig ton ”sol”, och får sedan i uppdrag att skriva ordet penna, vilket hon också gör. Då vänder sig lärarinnan till Lila och frågar vem som lärt henne läsa och skriva. Lila står där med mörka ögon, mörk skoluniform och skär rosett om halsen, liten till växten och bara sex år gammal och svarar: ”Jag”.
Och så är det. Ingen i Lilas familj kan läsa eller skriva. Hon har troligtvis lärt sig genom att titta på bokstäverna på tidningspapperet som pappan slår in skor i. Från den dagen är både Lila och Elena frökens favoriter och de uppmuntras att studera vidare. Men Lilas pappa säger nej. Hon sätter sig såklart upp mot honom, och en eftermiddag när Elena går förbi utanför huset där Lila bor hör hon upprörda röster. Lilas far vrålar och har sönder saker och Lila förolämpar honom grövre och grövre. Elena hör att något otäckt håller på att hända. Hon försöker kalla på sin väninna: ”Li, Li, Li” för att få bort henne från faran. Flickorna är tio år, men medan Elena blir allt fylligare är Lila fortfarande liten till växten, lätt och ömtålig. Plötsligt upphör skriken och några sekunder senare flyger Lila ut genom fönstret, över Elenas huvud, och landar på asfalten. Hennes far sticker ut huvudet genom fönstret och fortsätter skrika. Elena ser förskräckt på Lila när hon försöker resa sig upp med en nästan road min. ”Det gick bra”, säger hon. Men hon blöder och har brutit ena armen.
Elena får börja de högre studierna utan Lila, som blir kvar i Neapel och börjar arbeta i sin fars skomakeri. Först är Elena stolt över sitt försprång, men märker snart att det hon gör ensam inte alls väcker samma entusiasm. Det är Lila som är händelsernas centrum och Elenas sporre.
Dessutom förvandlas Lila. Istället för att få finnar och svälla ut så som Elena gjort växer hon upp till en så vacker kvinna att alla män kastar blickar efter henne. Snart börjar en av sönerna till kvarterets rikaste man, som enligt vissa rykten har kopplingar till maffian, uppvakta Lila. Han är snygg som en filmstjärna och kan få vem han vill, men Lila är svårfångad och oberäknelig. Hon räds inte att drömma stort – och trots att de går skilda vägar är Elenas och Lilas öden sammanflätade för all framtid …
Läs mer
Elena Ferrante
Elena Ferrante är en pseudonym för en italiensk författare som vill vara anonym. Hon är främst känd för sin romansvit Neapelkvartetten, med handlingen förlagd till efterkrigstidens Neapel och med väninnorna Elena och Lila som huvudpersoner.
Lysande skildring av vänskapen mellan två flickor!
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante är redan en storsäljare ute i världen och du har säkert läst och hört de fantastiska recensionerna här hemma också. Expressens recensent skriver ”så drabbande att jag stundtals tappar andan”, och Svenska Dagbladet kallar boken för ”beroendeframkallande”. Så missa inte den här berättelsen om två väninnor som växer upp i 50-talets Neapel. Det är en fullkomligt uppslukande läsupplevelse!
En morgon ringer telefonen hemma hos den medelålders författarinnan Elena Greco. Hennes barndomsvän Lila Cerullo har försvunnit från Neapel och, verkar det som, från jordens yta. I garderoben finns inga klänningar, skor eller ytterplagg kvar. Alla Lilas böcker, filmer och viktiga papper är borta. Hon har till och med klippt bort sig själv från familjefotografierna. Elena anar vad som hänt. I minst trettio år har Lila sagt att hon vill försvinna utan att lämna några spår efter sig. Full av ilska sätter sig Elena framför datorn och börjar skriva ner sin och väninnans historia. Hon tänker inte låta Lila försvinna!
Det börjar i Neapel på 1950-talet. Elena är en blondlockig och duktig flicka som föraktar sin haltande och slitna mor och vill bli omtyckt av fröken, medan Lila är en mager, ilsken och mörkhårig dotter till kvarterets skomakare. Hon är klassens bråkstake och orädd när det gäller att kasta sten tillbaka på pojkarna som trakasserar flickorna. En dag visar det sig också att hon är ovanligt intelligent. Fröken skriver ordet ”sol” på svarta tavlan och ber Lila läsa vad det står. Lila läser i tjurig ton ”sol”, och får sedan i uppdrag att skriva ordet penna, vilket hon också gör. Då vänder sig lärarinnan till Lila och frågar vem som lärt henne läsa och skriva. Lila står där med mörka ögon, mörk skoluniform och skär rosett om halsen, liten till växten och bara sex år gammal och svarar: ”Jag”.
Och så är det. Ingen i Lilas familj kan läsa eller skriva. Hon har troligtvis lärt sig genom att titta på bokstäverna på tidningspapperet som pappan slår in skor i. Från den dagen är både Lila och Elena frökens favoriter och de uppmuntras att studera vidare. Men Lilas pappa säger nej. Hon sätter sig såklart upp mot honom, och en eftermiddag när Elena går förbi utanför huset där Lila bor hör hon upprörda röster. Lilas far vrålar och har sönder saker och Lila förolämpar honom grövre och grövre. Elena hör att något otäckt håller på att hända. Hon försöker kalla på sin väninna: ”Li, Li, Li” för att få bort henne från faran. Flickorna är tio år, men medan Elena blir allt fylligare är Lila fortfarande liten till växten, lätt och ömtålig. Plötsligt upphör skriken och några sekunder senare flyger Lila ut genom fönstret, över Elenas huvud, och landar på asfalten. Hennes far sticker ut huvudet genom fönstret och fortsätter skrika. Elena ser förskräckt på Lila när hon försöker resa sig upp med en nästan road min. ”Det gick bra”, säger hon. Men hon blöder och har brutit ena armen.
Elena får börja de högre studierna utan Lila, som blir kvar i Neapel och börjar arbeta i sin fars skomakeri. Först är Elena stolt över sitt försprång, men märker snart att det hon gör ensam inte alls väcker samma entusiasm. Det är Lila som är händelsernas centrum och Elenas sporre.
Dessutom förvandlas Lila. Istället för att få finnar och svälla ut så som Elena gjort växer hon upp till en så vacker kvinna att alla män kastar blickar efter henne. Snart börjar en av sönerna till kvarterets rikaste man, som enligt vissa rykten har kopplingar till maffian, uppvakta Lila. Han är snygg som en filmstjärna och kan få vem han vill, men Lila är svårfångad och oberäknelig. Hon räds inte att drömma stort – och trots att de går skilda vägar är Elenas och Lilas öden sammanflätade för all framtid …
Läs mer