När vargarna kom

Skogen är mörk och Inti hör vargarnas andhämtning omkring sig. Doften av mysk tyder på rädsla. Hon vänder sig om och ser honans gyllene ögon reflektera det svaga ljuset. Såja, försöker hon förmedla utan ord.
När de öppnat burarna tassar varghonan ut i snön. I några sekunder står hon med huvudet höjt och vädrar i luften. Sedan, i stället för att utforska sin nya värld, går hon fram till sin sovande dotters bur och lägger sig bredvid den. Det rör vid någonting inom Inti. Något ömtåligt som hon lärt sig frukta.
Inti har alltid vetat att hon är annorlunda. Redan innan hon visste vad det kallades.
Ett neurologiskt tillstånd där det hon ser hända en annan varelse, människa eller djur, också känns i hennes egen kropp – och ett kort ögonblick är hon den andra. Det låter som magi men skiljer sig egentligen inte så mycket från hur andra hjärnor fungerar: den fysiska reaktionen på att se någon annans smärta är att rygga tillbaka. Empati finns helt enkelt inbyggt i våra kroppar.
Det fanns en tid då Inti gladde sig åt att känna vad andra kände. Men inte längre. Inte efter det som hände i Alaska.
Lamporna är släckta inne i stugan när hon kommer tillbaka. Inti tassar in i sovrummet och kryper ner intill sin tvillingsyster. Doften från det ljusa håret är fortfarande sig lik, även om hennes syster inte är det. Hon som alltid var den starkaste av dem.
Nästa dag möter Inti den första mannen ur lokalbefolkningen. Han är lång, mörkhårig och behöver hjälp med en panikslagen häst. Duncan är den skotska byns polischef – och även han bär på hemligheter. Utan att vilja det dras de till varandra.
Så en mörk natt hittar Inti en sönderriven kropp i skogen …